Vanliga frågor och svar om Heva

HEVA är Socialstyrelsens bedömningsstöd för hedersrelaterade ärenden. Det lanserades i januari 2025, för att hjälpa socialsekreterare att identifiera och utreda hedersrelaterat våld och förtryck mot barn mellan 12 och 17 år.

Följande frågor uppkom i det webbinarium som GAPF höll tillsammans med Brottsofferjouren Sverige under titeln “Heva – ett livsfarligt bedömningsstöd i hedersärenden”. Du kan se hela webbinariet här. 

På vilket sätt läggs det stort ansvar på barnen genom att använda Heva? Hur menar ni att Heva saknar ett barnrättsperspektiv för gruppen 12- till 17-åringar?

Svar från GAPF:

Heva innehåller allvarliga brister avseende ett barnrättsperspektiv. Mer konkret handlar det om följande brister som sammantaget gör att bedömningsstödet lägger ett stort ansvar på barn och unga som är aktuella hos socialtjänsten på grund av utsatthet eller risk för utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck (HRV).

1. Fokus på barnets berättelse och medverkan, trots att manualen samtidigt beskriver starka hinder att berätta

Heva betonar på flera ställen att barn i hederskontexter ofta inte kan berätta pga. tabu, lojalitet, skam, rädsla, hot om repressalier etc. Ett annat skäl i Heva är att barn kan ta tillbaka sin berättelse på grund av ambivalens och lojalitetskonflikter eller att de kan känna skuld för att ha brutit mot hedersnormerna. Samtidigt bygger bedömningsstödet mycket på barnets förmåga att öppet berätta om sin situation. Frågorna är formulerade så att barnet förväntas leverera viktiga fakta för (risk-)bedömningen – något Heva själv menar är orealistiskt och potentiellt farligt för barnet. Denna motsägelse gör att ansvaret för att bedömningen ska lyckas läggs indirekt på barnet.

2. Förväntan på att barnet ska formulera, värdera och tolka ”måsten”, regler, konsekvenser och hedersnormer

Frågorna i Heva utgår från att barnet ska identifiera vilka regler som är ”orimliga”, förstå vad som räknas som begränsningar, tolka familjens motiveringar och normer, beskriva varför regler finns och värdera ”följder” och skeenden ur ett vuxenperspektiv. Detta förutsätter ett utvecklingsmässigt och emotionellt utrymme som många barn i hederskulturen ofta saknar, särskilt när reglerna är normaliserade sedan tidig ålder och när barnen endast tillåts umgås med andra som lever med samma begräsningar som de själva. HRV-utsatta barn är ofta så djupt socialiserade i normerna att en del av dem inte kan avgöra vad som är normalt eller brottsligt. Heva bygger ändå bedömningen på att barnet ska kunna skilja ut dessa aspekter.

3. Instruktioner att inte prata negativt om föräldrarna – barnet hamnar i ansvarsdilemma

I Heva står det att ” Det är samtidigt viktigt att undvika att fördöma dem som står för begränsningarna så att barnet inte hamnar i en lojalitetskonflikt under samtalet.” 

Heva markerar inte tydligt att socialsekreteraren inte får riskera att förminska utsattheten pga ”överdriven förståelse” för den utsattas familjs kultur, tradition och religion. Det står ju inget om det i manualen trots att vi ser att det sker gång på gång i ärenden med HRV-utsatta barn.

Heva:s varning flyttar emotionellt ansvar till barnet som redan kan vara pressat av internaliserad skuld och rädsla. Annorlunda uttryck varnar Heva för att ”fördöma” dem som står för begränsningarna men säger mindre om barnets rätt att bli trodd. Barnet måste balansera lojalitet, skydda föräldrarna, att våga berätta och samtidigt inte skada relationen. Detta är en omöjlig förväntning på barn. 

4. Barnet ges ”valfrihet” att delta i samtal – men bedömningen kan inte göras utan deras medverkan

Socialtjänsten är skyldiga att inleda utredning vid misstanke om våld mot barn. Det är inte samma sak men ändå två viktiga saker: även om barnet inte kan tvingas att delta så kan inte socialtjänsten låta bli att utreda. Det borde framgå tydligare än vad det gör. Kanske även vikten av att utreda varför barnet inte vill prata. Det kan ju vara relevant för att bedöma risker runt barnet. Frågorna individualiserar HRV och gör barnets val, handlingar och beteenden centrala.

Många frågor i Heva är formulerade som om barnet själv har agens. Här följer några exempel:

• ”Får du ha på dig vilka kläder du vill?”
• ”Får du vara ute när du vill?”
• ”Får du välja om du vill gifta dig?”
• ”Finns det något du vill göra men inte får?”

Frågorna ovan och liknande frågor i Heva lägger fokus på barnets val trots att hederskulturen bygger på systematiska, kollektiva och sociala kontrollmekanismer där barnet:

• inte får välja
• inte får vilja något annat än det föräldrarna och kollektivet väljer åt barnet
• inte får öppet ha egna preferenser

Det kan inte ses som annat än en omedveten förskjutning av ansvar från förövare och nätverk till barnet.

5. Frågorna individualiserar hedersförtrycket och gör barnets val, handlingar och beteenden centrala

Vi anser att enligt Heva ska barnet normalisera sitt lidande – manualen avväpnar barnets symtom. Vid symtomfrågor skriver manualen:

”Tonårsperioden är inte helt lätt … det är inte konstigt att vara trött, ha svårt att koncentrera sig, känna sig nere…”

Utsatthet för HRV skiljer sig från tonårsrevolt och i den mån man kan koppla HRV till tonårsrevolt så sker en sådan revolt i två skilda sammanhang. I ett modernt sammanhang sker revolten mot föräldrar som ofta är införstådda med barnets utveckling men också med sin roll som en stabil vuxen som ska stå för trygghet, stabilitet och vägledning. 

Utöver detta leder Heva:s formuleringar om tonårsrevolt till att:

• bagatellisera de trauman som tonåringar, främst tonårsflickor i en hederskontext genomlider.
• få barnet att känna att deras symtom ”nog inte är så farliga”
• få socialarbetaren att tolka symtom som normala tonårsproblem

Återigen blir barnet ansvarigt att skilja mellan trauma och tonårskänslor, något som professionella egentligen borde göra med medvetenhet om att tonårsrevolt i en hederskontext är förknippad med utsatthet för kränkningar, olaga hot och allvarligt våld inklusive dödligt sådant. Ett familjecentrerat förhållningssätt dessutom kan leda till att dessa frågor hanteras genom olika familjebehandlande insatser och gemensamma samtal mellan barn och vårdnadshavare som ökar risken för barnen än mer.

Sammanfattningsvis och mot bakgrunden ovan lägger Heva ett stort ansvar på barn och unga.

På vilket sätt är PATRIAK ett bättre bedömningsinstrument än Heva? 

PATRIAK ska inte användas på barn. Saknar inte PATRIAK också barnperspektiv? Vilka forskningsbaserade riskfaktorer kring HRV bygger PATRIAK på? 

Svar från GAPF:

Det finns en rad skillnader mellan Heva och PATRIAK. PATRIAK inte är ett instrument för bedömning om det aktuella fallet är hedersvåld eller något annat våld. Den har ingen manual, checklistor, kännetecken för att upptäcka HRV. 

PATRIAK är ett instrument för bedömning av risk för HRV. Det innebär att användaren utgår från att ärendet är hedersrelaterat och inte att upptäcka HRV. Den är till för att se vilka risker kan förekomma för den/de drabbade i ärendet och hur ska man hantera de riskerna. 

Heva däremot säger sig vara ett ”bedömningsstöd” i hedersärenden. Den hävdar att den erbjuder användaren nycklarna till att upptäcka hedersvåld. Men de nycklarna stänger fler dörrar än de kan öppna i hederskontext. 

Heva:s syn på HRV är livsfarlig eftersom den relativiserar HRV och blandar den med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Heva hävdar att den inte är ett riskbedömningsinstrument, men den gör riskbedömningar. Hur kan man annars prata om ”riskscenarier” om man inte gör någon riskbedömning?

Nedan följer en redogörelse för dessa skillnader som ligger till grund för varför vi rekommenderar PATRIARK för bedömning av risk för HRV och varför avråder vi från användning av Heva.

1. Heva:s respektive PATRIARK:s grundidé och utgångspunkter

Heva är utformat av Socialstyrelsen som bedömningsstöd (men också riskbedömningsstöd) specifikt för barn som misstänks vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Heva:s fokus ligger på barnets egen berättelse, barns upplevelser och barns ”måsten”. Bedömningsstödet syftar till att upptäcka tidiga tecken på hedersnormer. Bland tänkbara konsekvenser av Heva kan nämnas att Heva individualiserar problemet. Att riskbedömningen blir beroende av barnets utsagor, barnets medverkan och barnets tolkningar.

PATRIARK är däremot en professionell riskbedömningsmetod som har utvecklats av forskare (Hart, Kropp, Belfrage). PATRIARK har fokus på riskfaktorer hos förövare och nätverket, våldets mönster och offrets sårbarhet. Bedömningen av risk för HRV bygger på professionens analys, inte den utsattas förmåga att berätta, den utsattas ansvar för våldsutövarnas känslor och förövarnas tabuämnen bl.a. att det är vanhedrande att dra tvister inför myndigheter. PATRIARK har mer fokus på kontextuella och strukturella förhållanden och lägger ansvaret på förövare och vuxna aktörer, inte på den utsatta.

PATRIAK står enligt Henrik Belfrage för: ”professionella riktlinjer utifrån dels den rådande vetenskapliga uppfattningen vad gäller riskbedömningar, dels en bred litteraturgenomgång som redovisas i manualen. Den hjälper användare att systematisera sitt tänkande kring risker vid arbete med hedersrelaterade fall – detta utifrån den gängse definitionen av vad som är ett evidensbaserat arbete. Men detta förutsätter att en bedömare har kunskaper om vad en hederskultur är”.

Att PATRIARK inte ska användas på barn är förstås en total missuppfattning enligt Henrik Belfrage. Henrik respons på missuppfattningen lyder enligt följande: ”Var kommer den ifrån? När vi ska bedöma risker är vi förstås primärt intresserade av gärningspersonerna och vad dessa kan tänkas planera gentemot de presumtiva brottsoffren. Dessa gärningspersoner är som regel vuxna. Eller menar man att vi inte kan bedöma risker hos vuxna personer om de presumtiva offren är barn? I manualen sägs följaktligen: ”PATRIARK-V2 kan användas för alla typer av offer för HRV, oavsett ålder, kön, sexuell identitet, kultur eller med en historia av psykiska problem (s.19)”.

2. Synen på heder och patriarkala strukturer i Heva respektive PATRIARK

Heva slår fast att hedersvåld bygger på patriarkala strukturer. Patriarkat är inte ett adekvat begrepp för att beskriva det specifika med HRV. Detta dels för att det finns olika typer av patriarkat och dels för att HRV också utövas mot män och av kvinnor mot andra kvinnor. I Heva:s frågeformulär operationaliseras inte de så kallade patriarkala strukturerna. Det ställs exempelvis inga frågor om könssegregation, kusinäktenskap, kontroll över arv, släktsystem, genealogiska regler och ingen djupgående analys av kollektivt beslutsfattande. Heva har däremot fokus på barnets individuella begränsningar snarare än de strukturer och normsystem som producerar dem.

PATRIARK kartlägger däremot patriarkala strukturer på tre nivåer. För det första våldets historik. För det andra förövarens psykosociala status och för de tredje kollektivets normer och nätverksdynamik. PATRIARK tar hedersnormer som kollektiva regler och inte enbart som individuella begränsningar.

3. Barnets tolkningsbörda

I Heva är det barnet som måste tolka och värdera sina begränsningar och vilka personer som utgör en risk för dem. Det är orimligt att tänka att barn ska ha full kopp på dessa aspekter. Barnet bär ansvaret för att avgöra en rad olika saker bland annat:

• vilka regler som är ”orimliga”
• vad som är ”måsten”
• om familjen bryr sig om rykte/heder
• om påföljder är hårda
• om lojalitetskonflikter finns
• om begränsningar beror på heder eller ”vanlig uppfostran”
  

Detta lägger ett ansvar på barnet att skilja mellan hedersnormer, kontroll, uppfostran och brottslighet, en uppgift som även professionella ofta har svårt med.

I PATRIARK är analys av patriarkala strukturer och hedernormer de professionellas ansvar. De professionella analyserar strukturen. Den utsatta behöver inte tolka patriarkala normer, bedömaren gör det.

4. Risk för normalisering av HRV

Heva-manualen varnar för att tonåringar ”ofta är trötta”, ”nedstämda”, ”har svårt att koncentrera sig”, vilket kan få en rad negativa följder. Till dessa hör bland annat att barnet tolkar sina traumasymtom som normala tonårsproblem eller att socialsekreteraren undervärderar barnets signaler. Heva markerar inte heller att ett dåligt mående kan bero på könsstympning. Heva förminskar KSS vilket är mycket allvarligt då det behöver ses som en naturlig del i kartläggningen av HRV-utsattheten. 

PATRIARK analyserar däremot offrets sårbarhet och våldets mönster utan att normalisera symtom.

5. Lojalitetsproblematik – vem ska skydda vem?

Heva understryker att socialarbetaren inte ska ”förtala” föräldrarna för att barnet inte ska hamna i lojalitetskonflikt. Det skapar ett tystnadstryck i samtalet och försätter barnet i en situation av dubbelt ansvar, det vill säga att barnet dels skulle behöva berätta sanningen för att få hjälp och dels ska han/hon skydda förövaren från att bli kritiserad. Det ansvar som Heva lägger på barnet påminner om den familjedynamik som redan finns i hederskulturen.

PATRIARK betraktar, till skillnad från Heva, lojalitetskonflikten som en riskfaktor, inte något den utsatta ska hantera inom samtalet. Fokus i PATRIARK ligger på att förstå nätverkets och förövarnas kontroll och inte på att skydda relationer.

6. Från våld till barnets ”val”

Heva:s frågor om barnet kan ”välja” vem det ska gifta sig med, ”välja” kläder och ”välja” fritid förutsätter att barnet har autonomi, trots att hederskulturen kännetecknas av att barnet inte får ha autonomi. Det flyttar ansvar från familjen till barnet, från kollektivet till individen och från förövaren till den utsatta. PATRIARK laborerar inte med ett sådant konstgjort val utan istället ser våldet som överlagt och kollektivt. 

Sammanfattningsvis går det att konstatera att Heva kan ge intryck av barnfokus i formulärstruktur – men inte barnskyddscentrerat i praktisk konsekvens. Det förutsätter att barn ska göra det som är allra farligast i en hederskontext: berätta, tolka, värdera och avslöja vuxna. PATRIARK är däremot kontextcentrerat och förövarorienterat, och lägger ansvaret på professionen snarare än på barnet.

Varför ska man inte prata med barn under 12 år vid en bedömning genom Heva? Tror ni att vi som ska använda Heva inte har kunskap om hederskulturen? 

Frågeställaren menar att instrumentet är till för att prata med barnen: “Den sociala utredningen är större än Heva. Socialstyrelsen säger när de utbildar om Heva att åldersspannet inte behöver följas med punkt och pricka, utan man kan använda instrumentet på barn och vuxna utanför och innanför åldersspannet.”

Svar från GAPF:

Webbinariet handlade inte om huruvida socialtjänsten bör eller inte bör prata med barn under 12 år, utan kritiken var mot Hevas åldersspann. Mer konkret att Heva brister även här i barnrättsperspektivet då vi idag vet att barn redan i förskoleåldern är utsatta för HRV. Ett bedömningsstöd med barnperspektiv borde inkludera alla barn. Att Heva-utbildare säger att åldersgränserna kan justeras både nedåt och uppåt ändrar inte det faktum att angivet åldersspann 12-17 kan vara normerande och styrande i synen på vilka som drabbas av HRV. Webbinariet har i övrigt inte gjort några antydningar om att socialsekreterare inte har kunskap om hederskulturen eller att den sociala utredningen inte är större än Heva. Syftet var att utifrån vår egen kritik och på basis av oro bland yrkesverksamma socialsekreterare lyfta upp en bråkdel av alla de allvarliga faror Heva innebär och alla de brister Heva innehåller. Avsikten var också att ge exempel på hur det går att utreda HRV på andra sätt än genom Heva då det är frågor många socialsekreterare har. 

Vad menar ni med att islam skulle legitimera barnäktenskap?

Svar från GAPF:

Islam legitimerar inte barnäktenskap; tvärtom kräver islam att äktenskap bygger på samtycke, förnuft och både fysisk och psykologisk mognad. Det finns inte en enda vers i koranen som uppmuntrar eller legitimerar barnäktenskap. Däremot är heder kopplad till kultur och normer – inte religion. Muslimsk-majoritetsländer som Algeriet, Pakistan och Tunisien har inte samma syn på heder som till exempel Iran eller Saudiarabien, där kvinnors frihet och rättigheter i högre grad begränsas av kulturella och politiska strukturer, inte av islam. 

Detta kan vi koppla till de ideologiska faktorer som präglar respektive lands politiker och styrsystem, där traditionella maktstrukturer och patriarkala värderingar ofta får större inflytande än religiösa principer. Om det hade handlat om religionen hade alla andra muslimska länder följt samma väg som Iran och Saudiarabien – men det gör de inte. 

Frågan utgår ifrån en metafysisk syn på religion, det vill säga religion i betydelsen en föreställning om en abstrakt gud, uppenbarelser, ett sändebud och en eller en mängd urkunder som är oberoende av profana förhållanden. Detta skär sig skarpt mot det sekulära perspektiv som vi har på religion, det vill säga att religionens materiella existens ligger i den historiskt konkreta praxis som reproduceras genom institutioner och sociala relationer. 

Det sekulära perspektivet innebär att islam inte bara utgörs av metafysiska väsen och deras uppenbarelser utan den även består av dess materiella existens i form av rättsskolor, domstolar, institutioner och stater, fastigheter, kapital och praktiserande. Islam är också ett konkret normsystem, maktstruktur, patriarkalt värdesystem och familjepolitik. Islam är med andra ord inte bara ett ideal utan också en faktisk och materiella praktik som har över 1400 år bakom sig. 

Ur ett sekulärt perspektiv innebär detta att: 

• Fiqh (islamisk rättstradition) är inte sekundär utan av central betydelse.
• Profetens sunna eller praktik/leverne är inte ”idealiserad” utan den är praktiskt normerande.
• Auktorativa lärda och rådande institutioner formar faktiska regler.
• En rad staters familjepolitik är en del av islams materiella uttryck.
• Vanliga utövares vardagspraktiker bär upp religiösa strukturer.

De flesta sunnitiska hadither anger att Aisha, en av profeten Mohammads yngsta fruar, var 6 år vid äktenskapskontraktet och 9 år vid fullbordandet av äktenskapet. Detta har historiskt tolkats som något normerande av många klassiska rättsskolor (fiqh). Somliga historiska källor skriver dock upp Aishas ålder det vill säga att hon var mellan 12 och16 år när profeten gifte sig med henne men dessa är minoritetsversioner. Även här blir det uppenbart att det fortfarande rör sig om omyndiga individer. 

Inom islamisk rätt görs också distinktion mellan äktenskapskontrakt och samlag. I fiqh är aqd al-nikāh, det vill säga äktenskapskontraktet teoretiskt möjligt för barn, men samlag är förbjudet tills flickan är ”fysiskt mogen”. Mognad placeras dock i puberteten. Detta har ofta tolkats som 9 år. Flickor anses religiöst ansvariga vid pubertet eller bulūgh. Detta kopplades till möjligheten att ingå äktenskap i historisk rätt, särskilt i Hanafi- och Shafi’i-skolan. Pubertet som biologiskt mått och determinant av vuxenhet i klassisk fiqh går sålunda stick i stäv med den syn på individer under 18 år som genomsyrar lagstiftning i en modern och sekulär stat som den svenska. 

Rent praktiskt och faktiskt tillåter också majoriteten av de länder där islam är dominerande religion eller statsreligion barnäktenskap eller har undantag om att personer under 18 år med förmyndarens eller vårdnadshavarens tillåtelse kan ingår äktenskap. 

Sammanfattning

Ur ett sekulärt perspektiv är barnäktenskap institutionaliserat inom islam genom:

• Profetens leverne, lära och traditionen (hadith).
• Klassisk fiqh och rättsskolorna inom islam.
• Modern familjepolitik i många länder där islam är den dominerande religionen eller statsreligion.
• Social praktik, patriarkal struktur och kontroll av kvinnors sexualitet och fertilitet.

Är du yrkesverksam och behöver sakkunnigt stöd i ett ärende?

Kontakta GAPF:s stödjour

Ring stödjouren på 070–000 93 28 eller maila stodjour@gapf.se.

Du kan också chatta med oss direkt på webbplatsen.

Publiceringsdatum: 2026-03-23