Blogginlägg

Bild på bandet Between spaces under hyllningslåt till Paiman (porträttbild)

Vi minns Paiman: "Till alla andra som ännu inte vet"

Paiman Nouri Arehammar. Så heter hon som jobbade som ekonom på min avdelning. Detta fantastiska kulturkrocksnamn som pulserar pluralism och mångfald. Hon är vad hon heter: Pay-man (ekonom), Nouri (utlandsfödd) Arehemmar (svensk). Hon är en häftig blandning och en märkligt stark person. Det är så jag minns henne.

Hon hade slagit sig fri från det slaveri hon var född in i. Till slut hade hon orkat och vågat skilja sig från sitt tvångsgifte. Förgäves försökt få stöd av sina föräldrar. Till slut också träffat en annan man som bidragit till att få henne att upptäcka konst, kultur, musik och saker i livet ger energi och livskraft. Nya saker som gjort att hon nu kunde andas och leva.

Så därför mördas hon. För det mördas hon. För kulturens, för livets och för kärlekens skull mördas hon. Och man kallar det heder. Hur i helvete går det ihop? En kvinna som älskar, som väljer själv. Som lever, frodas och som vill växa. Är det verkligen dem man ska mörda, om man ska mörda någon?

Jag är en vit, svensk, medelklassman som gillade att jobba med Paiman. Mitt liv är enkelt och jag har inga större bekymmer. Hennes mord blir en slägga som slår mig rakt i ansiktet. Hon höggs tjugo gånger i ryggen på väg från sin bostad, fick jag det berättat för mig av hennes man. Hon höggs ihjäl eftersom mördarens pistol, som han också hade med sig, inte fungerade. Fattar ni? Det gör inte jag.

Det slår till mig med full kraft. Jag flyger ut ur min lilla Svensson-bubbla och jag ramlar hejdlöst till marken. Fullständigt ur balans. Hur kan man ha en kultur som mördar de som älskar? Det är en sjuk och destruktiv kultur. Det är inte endast mördaren som är sjuk, kom ihåg det alla. 

Han sitter i fängelse på livstid sedan förr-förra året. Barnen lever på hemlig ort. Mamman är mördad av pappan. Hennes nya man lever under beskydd. Helvetes jävla skit är vad det är. 

Finns det någon person i den sjuka kulturen som är nöjd över detta, undrar jag. Någon släkting någonstans? Slutet gott allting gott, kanske? Eller skyller ni på Paiman för att barnen är föräldralösa nu? 

Jag försöker uttrycka min frustration i en låt som tar ett halvår att skriva. Vi spelar in en skiva och vi gör en konsert. På vår spelning spelar Paimans änkeman trumpet. Det är enorm ära, men tungt som bly. Folk snyftar i mörkret. Min röst spricker från scenen när jag berättar historien som jag fortfarande inte kan fatta. Jag kan aldrig fatta den. 

Naturligtvis ger vi de tolvtusen kronor vi får in den kvällen till Gapf eftersom Gapf är en av de få räddningarna som finns. Tack för att jag fick ge er lite pengar och tack för allt ni gör.

Så till alla andra som ännu inte vet: Det finns kulturer som förslavar och dödar kvinnor. Paiman är inte den första kvinna som dödas för att hon inte vill vara slav, vilket i sig själv är ett vansinnigt konstaterande. Men hon måste blir den sista. Hon måste bli den sista! Det måste upphöra nu.

Gör det du kan. 

/Henrik Ragneskog, pedagog, trummis och låtskrivare, Between spaces

Här kommer låten:

In Memoriam – Between spaces

 

Lyssna gärna på podcasten Hedersmordet i Mölnlycke – en serie i tre delar som beskriver händelsen runt mordet på Paiman.

Lyssna på första avsnittet på PodMe

Dela inlägget i dina sociala medier
Facebook
Twitter
LinkedIn

Stöd vårt arbete