Blogginlägg

Vi kommer fortsätta svika de flickor som tvingas bära hijab/ slöja ett tag till.

Så har Fadimedagarna återigen passerat och vi kan konstatera att hedersvåldet fortfarande lever och att myndigheterna sviker. Helgen som var blev ett levande exempel på det. Jag kan inte gå in på några detaljer förutom att det visat sig att år av kännedom om en flickas situation inte har resulterat i några åtgärder som gjort hennes liv drägligt på något sätt. Omar Makram, debattör på GAPF, sa i ett inslag på den digitala Fadimegalan att det är, uppskattningsvis, närmare en kvarts miljon unga i Sverige som lever med hedersnormer, så visst finns det exempel att lyfta. Hur många av dessa får vi kännedom om? Ingen vet i dagsläget.

På Fadimegalan fick jag den ärofyllda utmärkelsen för arbetet mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Med tanke på vilka som fått motta den tidigare är jag enormt hedrad över att just jag blev årets mottagare. Tidigare har Astrid Schlytter, Juno Blom, Devin Rexvid och Maria Rashidi blivit nominerade och utsedda till utmärkelsen. Det är fint och stort för mig att få ingå i den skaran. De är alla stora förebilder för mig. När Lars Leijonborg läste upp motiveringen var jag väldigt nära gråten. Jag blev rörd och omskakad över de fina orden. Tusen, tusen tack alla på GAPF, för utmärkelsen. Den står fint på mitt piano.

Jag fick också möjligheten att ingå i ett av panelsamtalen tillsammans med Anette Franzén, också lärare, Kristina Olin Axén (M), Roger Haddad (L) och utbildningsminister Anna Ekström (S) Moderator var Carolin Dahlman. Anna Ekström träffade jag på Zoom under GAPF:s Almedalsvecka i somras. Där diskuterade vi hijab mer än vad som gjordes nu. Den gången välkomnade Ekström både min och Anette Franzéns syn på hijab/slöja på barn och vi blev uppmuntrade att maila henne våra ståndpunkter i den frågan. På hösten 2020 formulerade jag ett brev som jag skickade till Utbildningsdepartementet och Anna Ekström.

Det är nu flera månader sedan vi hade ett panelsamtal under ”Almedalsveckan” i GAPF:s regi. Vi samtalade den 4 juli under ett Zoom-möte och det jag uppfattade då var, att ni välkomnade min syn på delen som handlade om hijab/slöjförbud i skolan. Jag vet att det har gått lång tid sedan dess och hösten har varit ganska intensiv men nu, äntligen, tar jag mig tid att skriva till er. Tack för att ni bad om mina/våra tankar.

Jag minns av samtalet att vi ventilerade huruvida vi anser att det är en lätt eller svår fråga att arbeta med. Jag vet att jag sa att det är lätt och det är den delen jag tänker att jag vill dela med mig av. Jag har valt att ha den inställningen, utifrån det perspektivet att jag har mött alltför många flickor som har beskrivit att deras liv skulle varit enklare att härbärgera om de hade fått slippa bära hijab/slöja. Den gör och har gjort att de tystnar, bleknar, blir mer återhållsamma, hämmade och begränsade med den på sig. Jag har flera exempel på där flickor tar av den när de kommer till skolan men att de ständigt är rädda för att familjen ska få reda på det.

En ensamkommande flicka berättade om att hon dagen hon anlände till Sverige 2015 tog av sin slöja. I mötet med potentiella vänner och bekanta tar hon på den eftersom hennes största rädsla är att hennes familj i Iran ska se henne utan den. En annan flicka blev bortförd pga att hon valde bort att bära den i skolan och föräldrarna fick veta det. Ytterligare en elev beskrev att hon ville ha slöja när hon var 9 år, hon tog den på sig men ångrade sig som 15-åring. Detta medförde konsekvenser i form av hot och våld och hon behövde lämna sitt sammanhang och bryta med flera familjemedlemmar.


Det är svårt och omfattande att skriva ner alla tankar jag har kring detta men något som bekymrar mig är, att trots all kunskap och kännedom vi har om hijab/slöja och dess symbolik, hjälper vi inte våra flickelever att få samma förutsättningar som pojkarna. Det är så det är i verkligheten. Det skulle gynna så många flickor om vi i skolan kunde hålla den så icke-konfessionell som vi ska. Att skilja på privata och offentliga arenor skulle ge dessa barn så mycket större frihet. Jag har ibland fått frågan hur ett förbud skulle fungera i praktiken. I min föreställningsvärld sker ingenting i hast. 

Det kan ta år och flera vändor diskussioner innan vi kommer fram till att sluta bidra till diskriminering av flickor men med rätt argument tror och hoppas jag på att vi skulle kunna landa eniga. Att till exempel börja med att de barn som börjar i förskolan från och med ett visst år kan känna att de kan få vara barn fram till den dagen de som vuxna själva kan ta beslut om huruvida de vill täcka sig. Det handlar i min värld inte om att börja kräva av flickorna hijab/slöja men att vi successivt börjar behandla skolan så sekulär som den ska vara. Det behöver inte vara ett stort problem om vi med respekt och systematiskt tar barnens perspektiv på riktigt.

Jag vill gärna diskutera detta ytterligare. För mig är det en enormt viktig fråga som jag vet är känslig och, enligt vissa, kontroversiell. Jag tycker inte det. Det ska inte vara kontroversiellt att värna om alla barns lika rättigheter och möjligheter. Jag vill avsluta med att dela ett citat från Lgr11:


”Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter, oberoende av könstillhörighet. Skolan har också ett ansvar för att motverka könsmönster som begränsar elevernas lärande, val och utveckling. Hur skolan organiserar utbildningen, hur eleverna blir bemötta samt vilka krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan ska därför organisera utbildningen så att eleverna möts och arbetar tillsammans, samt prövar och utvecklar sin förmåga och sina intressen, med samma möjligheter och på lika villkor oberoende
av könstillhörighet.”


Välkomna med återkoppling!
Mvh
Marléne Stenman, gymnasielärare och aktiv i GAPF, 
Mjölby

Efter några veckor kom ett svar som jag inte kände riktigt överensstämde med mina förväntningar eftersom jag har uppfattat att Anna Ekström har en tydlig och klar hållning kring vikten av att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Det är det intrycket jag har fått.

När det gäller frågan om hijab är det anmärkningsvärt att ombudet som svarar skriver att:

”Skolverket anger att var och en själv bestämmer om sin klädsel”.

Jo, så är det och så bör det vara men när vet hur hijab/slöja många gånger påverkar flickors situation bör vi kunna inta en annan hållning där vi ställer oss på deras sida, åtminstone i skolan som ska vara fri från förtryck, kontroll och diskriminering. Hijab/slöja är inte ett klädesplagg som vilket som helst. För många flickor är det ett fängelse, en markör, ett ”lås” som förhindrar dem från att vara och agera som pojkar eller andra flickor som slipper den. Jag är noga med att påpeka att det finns de som säger sig ha valt den av egen fri vilja men det är inte dessa flickors perspektiv jag har. De har hela samhällets stöd ändå. Det är de som tvingas och saknar valet att ta av den som jag vill stå bakom.

Häromdagen skrev Sofie Löwenmark på Doku en text som bevisar hur flickor utsätts, många gånger kopplat till hijab/slöja. Läs gärna hennes text. Den visar, svart på vitt, hur det kan se ut. Jag vill dela Sofies text i sin helhet men jag har tagit bort inledningen där hon uppmanar oss alla att dela texten. De väsentliga delarna finns i nedanstående text:

”Efter att ha fått tillgång till rättsbanken är till och med jag nedslagen av hederskulturens utbredning i Sverige. Notera att det troligtvis endast är ett ytskrap av den omfattande problematiken som till sist hamnar i svensk domstol. Min uppfattning efter genomgången är dessvärre att media inte lyckas återspegla omfattningen. Likaså har regeringen fortfarande inte initierat en helt nödvändig nationell kartläggning av hedersförtryckets utbredning. Domstolspraxis visar skrämmande utbredning av hederskultur. Den 21 januari uppmärksammade regeringen Fadimedagen. För att sätta fokus på arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck deltog flera ministrar i olika arrangemang:

”Fadimedagen är en viktig påminnelse att vi måste göra mer för att komma åt hedersförtrycket”, sa jämställdhetsminister Åsa Lindhagen.Men hur lyckat har arbetet varit för att komma åt hedersförtrycket under de 19 år som gått sedan Fadime mördades av sin far i hederns namn? Under lång tid lyckades en dimma av postkolonialt tankegods hindra varje offentlig diskussion om hedersförtryck. Men sedan också vänsterpolitiker vågade börja tala om hedersförtryck, i stället för att som Masoud Kamali och hans gelikar avfärda det som uttryck för islamofobi och rasism, har regeringarna tagit stora steg framåt bland annat genom ny lagstiftning. Stiftelsen Doku håller på med en genomgång av de uttryck för demokratifientlig islamism som präglar vardagen för många barn och unga i utsatta områden. Som en del av det arbetet har vi fått djupt nedslående resultat om utbredningen av hedersförtryck bland barn. Vi har gått i genom samtliga mål om tvångsvård av barn enligt LVU under ett par utvalda tidsperioder där hederskultur har varit skälet till ingripande. Under de senaste två åren har hundratalet flickor blivit föremål för tvångsvård på den grunden. Det här är ett axplock av flickornas smärtsamma berättelser:

”Hon blir inlåst i ett rum och misshandlad eftersom hon leker med familjens anseende. Mannen som var med när hon skulle göra oskuldskontrollerna är en vän till familjen och har makt att påverka familjens beslut.””Hennes mamma hotar att bränna henne levande om hon tar av sig slöjan.”

”Hon är skrämd av sina föräldrar och orolig över att hon kommer tvingas till Dubai för att genomgå en gynekologisk oskuldskontroll.”

”Pappa säger att jag har dragit skam över familjen och att jag ska giftas bort i Irak.”

”Allt är förbjudet hemma, de får inte vara ute och leka och ska hålla sig stilla. Hennes pappa har sagt att när han fått svenskt medborgarskap ska han ta henne till släktingar i Saudiarabien där hon ska bära slöja och man kommer välja en man åt henne när hon fyller 12 år.”

” Hon har misshandlats av sin far och bror och blivit hotad med att föras till Syrien för att göras till en ”riktig muslim”. Hon får inte göra något som hon vill, hon tvingas bära slöja och hotas med tvångsgifte.”

”Mamma har sagt att hon kommer att ta livet av sig, och systerns blivande man har hotat med att inte gifta sig med systern om jag inte bär slöja.”

”Fadern slår henne med öppen hand om hon säger att hon inte vill bär slöja.”

”Hon utsätts för allvarliga hot om våld samt dödshot från både sin familj i Sverige och släkten i Syrien. De har framfört hot om att de eller Gud kommer att skada eller döda henne om hon inte tar på sig slöjan igen.”

”Hon är tvingad att bära slöja och får ofta höra kränkande ord från föräldrar och syskon om att hon är en hora”

”Det psykiska våldet yttrar sig genom hot om att bli dödad, hot om att bli tvungen att bära slöja och hot om att bli bortgift”

”Hon får inte ha mobiltelefon, måste sova i samma rum som mamma och hon tvingas att bära slöja och mamma hotar med att gifta bort henne till en rik man som kan försörja familjen och ta henne till Turkiet.”

”Hon lever i en hederskontext där båda föräldrarna är förövare och hon har ingen som skyddar henne. Hon utsätts även för att bevittna våld mot sina bröder och är orolig för dem”

”Hon får inte sjunga, dansa eller lyssna på musik hemma och får inte heller ha de kläder eller den frisyr som hon vill”

”Hon tvingas mot sin vilja att be och att bära slöja och heltäckande kläder”

”Dagen därpå fick hon som straff sitta still i 24 timmar och därefter fördes hon och systern till ungdomsmottagningen för att göra en oskuldskontroll.”

I nästan samtliga fall säger föräldrarna att flickorna hittar på. Det visar i sig på problemets omfattning och natur. Men domstolarna har med endast ett par få undantag ansett berättelserna trovärdiga och har därför beslutat om vård. I flera domar bekräftar föräldrarnas egna ord hedersförtrycket:

”Vi motsätter oss inte att hon placeras på hem om hon beslutar sig för att ta av sig slöjan.”

”Han accepterar inte dotterns beslut att ta av sig slöjan. Det är ett brott mot hans kultur, religion och värderingar och det skulle vara en skam för honom. Dottern är fri att lämna familjen om hon tar av slöjan. Om hon fullföljer sitt beslut vill han inte att hon tar kontakt med honom någonsin igen och att hon tar bort hans efternamn.”

”Hon godkänner inte att dottern tar av sig slöjan, men det är upp till henne att göra det om hon vill. Hon tror att dottern kommer att ångra sitt beslut senare och då kommer det att vara för sent.”

”Dottern började ha slöja när hon var fyra år och valde det själv.”

I några av domarna har den ena föräldern tagit barnens parti:

”Hon är orolig för att fadern ska utsätta de yngre döttrarna för en sträng religiös uppfostran, då han tvingade hennes äldsta dotter att bära slöja från tidig ålder. Den äldsta dottern, då tolv år, tvingades bära slöja och blev utkastad från hemmet eftersom hon ansågs ha vanhedrat honom genom sitt beteende. Det har förekommit bilder på sociala medier där hans nya sambos dotter, två år gammal, har burit slöja.”

”Problematiken med våld och hot har funnits sedan de bodde i Syrien. Fadern har kontrollerat även henne genom att inte tillåta henne att arbeta och genom att tvinga henne att bära slöja. Han har sagt att han ska ta barnen ifrån henne.”

”Fadern har kontrollerat dottern genom att bestämma vad hon fått ha på sig och vilka kompisar hon fått umgås med. Trots att hon och fadern är skilda styr han familjen. Hon har själv levt under tvång den större delen av sitt vuxna liv och hon betvivlar inte uppgifterna som dottern lämnat.”

Trots att hedersrelaterat förtryck inte är något som förekommer endast i en religion eller kultursfär är ett resultat av vår genomgång att samtliga granskade fall gäller familjer med muslimsk tro. Forskningen bör utreda skälet till det. Det är mycket svårt att utrota en hederskultur. En rimlig utgångspunkt är till och med att det är omöjligt, i vart fall om ambitionen är att göra det inom en överskådlig tid. Att Sverige skulle lyckas med att få bukt med ett tusenårigt värderingsmönster som har sin grund i historiska sociala och religiösa förhållanden utanför landet är inte troligt. Men det som vi kan göra är att med kraft slå ned varje yttring av hederskultur – min genomgång visar att kommuner och förvaltningsdomstolar outtröttligt försöker göra det. Vi har att hantera ett allvarligt samhällsproblem som förekommer i en synnerligen stor omfattning. Regeringens ambition att göra mer för att komma åt problemet med hederskultur är vällovlig. Men nöj er inte med ministertal och deltagande i olika arrangemang utan gör det genom att ge kommuner, skolor och domstolar verktyg som de behöver. Det är vi skyldiga de utsatta.

Sofie Löwenmark, Stiftelsen Doku, Tidigare Goodwill Ambassadörer för GAPF

Hur många vittnesmål ska behövas för att alla makthavare och myndigheter ska förstå innebörden av denna ”klädsel” som till varje pris ska försvaras? Jag kommer aldrig utsätta den enskilda hijabbärande flickan för frågor eller blickar som visar att jag ogillar henne, eftersom jag inte gör det. Jag ogillar starkt de normer och förväntningar som finns på flickor från vuxna, att de inte ska ha samma rättigheter till ett fritt liv, utan påtryckningar och begränsningar som inte pojkar har. Det är strukturerna som måste förändras och då behöver vi våga kritisera också det tygstycke som flickorna måste bära. Jag är rätt säker på att många, av ren feghet, undviker att prata om hijab/slöja. Det finns en beröringsskräck och den väljer många att ta hänsyn till på bekostnad av flickornas liv.

Marléne Stenman, mottagare av Pela- och Fadimeutmärkselsen 2021

Facebook
Twitter
LinkedIn

Stöd vårt arbete