Könsstympning är ett övergrepp och en allvarlig kränkning av flickors och kvinnors mänskliga rättigheter, internationellt erkänt som sådant och WHO förespråkar nolltolerans mot alla former av könsstympning. FN:s Globala mål för 2030 innefattar ett avskaffande av könsstympning. Sverige var det första landet i Europa som 1982 införde lagstiftning mot könsstympning av flickor och kvinnor. I det avseendet har Sverige varit ett föredöme genom att införa lagstiftning för att skydda flickor och kvinnor från detta fasanfulla övergrepp. Men om skyddet till de utsatta ska fungera krävs det också att lagen tillämpas.
I Socialstyrelsens rapport från 2015 uppskattas att 38 000 flickor och kvinnor bosatta i Sverige idag kan vara könsstympade. Av dessa är 7 000 flickor under 18 år, dvs barn. Det bör noteras att siffran 38 000 är underskattad och mörkertalet är stort. I relation till dessa siffror är anmälningarna om misstänkt könsstympning alldeles för få. Sedan 2015 finns statistik som visar att det enbart har gjorts 181 polisanmälningar som rör könsstympning. I socialstyrelsens senaste rapport (2020) framgår att 10 flickor i Sverige har könsstympats. Även Region Stockholm beskriver i sin årsrapport från mödrahälsovården att 20 av 334 gravida kvinnor var könsstympande.
Många könsstympade kvinnor beskriver för oss på GAPF att de blivit bemötta inom sjukvården som om det är andra regler som gäller för dem, att de inte är som alla andra och därför får de inte den vård och hjälp de har rätt till. I vår kontakt med personal inom vården, elevhälsan och förskolan berättar de att rädslan att stigmatisera andra grupper är främsta skälet till att de avstår från att polisanmäla könsstympning. Det innebär att svenska flickor och kvinnor inte kan räkna med skydd och stöd från samhällets aktörer vilka har en lagstadgad skyldighet att agera och anmäla vid misstanke om och genomförd könsstympning. Detta uttryck för kulturrelativism orsakar så mycket lidande för dessa kvinnor och är ett helt förkastligt förhållningssätt som går tvärtemot FN:s globala mål om avskaffande av alla former av könsstympning.
Könsstympning sker i en hederskontext där syftet är att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet och därmed frånta dem rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är ett sätt att upprätthålla oskuldsidealet. Det är kunskap som är viktig att sprida till berörda yrkesgrupper. Arbetet mot könsstympning ska vara en självklar del i arbetet för att skydda barn och unga och tillgodose de utsattas rätt till adekvat stöd och vård. Det är också en kamp för att de mänskliga rättigheterna ska omfatta de delar av livet som rör rätten att bestämma över sin kropp, sin sexualitet och därmed rätten att inte utsättas för våld och övergrepp.
Det är oftast föräldrarna som utsätter barnet för detta övergrepp så därifrån får barnet ingen hjälp. Då är det oerhört viktigt att alla vi andra står på barnets sida. Vuxenvärlden måste ta ett stort ansvar här och se till att flickorna får den vård de har rätt till och att brottet polisanmäls. Yrkesverksamma inom alla myndigheter är skyldiga att följa svensk lagstiftning. Barnets rätt till sin egen kropp och integritet måste alltid gå före föräldrars rätt till sin kultur, religion och tradition. De vuxna som finns runt barnen måste agera och polisanmäla.
Det är viktigt att i både ord och handling ha ett tydligt barnrättsperspektiv. Om nio år ska könsstympningen vara avskaffad enligt FN:s globala mål för 2030. Det är alltså hög tid att ta detta grova övergrepp på allvar och snarast agera med kraft. Det dags att göra en nationell översyn och ta reda på varför könsstympningslagen inte efterlevs. Det är både bråttom och nödvändigt med kunskapshöjande insatser riktade till personal inom sjukvården, skolhälsovården, förskolan och rättsväsendet. Det måste bli ett slut på att skära sönder små flickors underliv.
Sabina Landstedt, stödsamordnare på riksorganisationen GAPF
