Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning​

Den 6 februari infaller Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning. Inom hederskulturen kopplas kvinnors sexualitet till skam, synd och smuts. Könsstympning är kanske det mest fruktansvärda övergreppet inom hederskulturen som syftar till att eliminera eller undertrycka och kontrollera kvinnors sexualitet och göra kvinnor mer ”rena”.

3,9 miljoner flickor utsätts för könsstympning – varje år

Könsstympning är en allvarlig form av hedersrelaterat våld som sker i syfte att kontrollera flickors och kvinnors kroppar och sexualitet. Det är ett allvarligt brott mot individens mänskliga fri- och rättigheter. Varje år könsstympas omkring 3,9 miljoner flickor världen över. Ingreppet görs ofta utan bedövning och en del flickor dör redan vid ingreppet.¹UNFPA Female Genital Mutilation (2020). Bending the Curve: FGM trends we aim to change.

De flesta könsstympade flickor och kvinnor blir traumatiserade för livet och får sällan den vård, stöd och hjälp som de är i behov av och har rätt till. Socialstyrelsen uppskattar att omkring 68 000 flickor och kvinnor som lever i Sverige kan ha varit utsatta för könsstympning, samt att 13 000–23 000 befinner sig i riskzonen.²Socialstyrelsen (2023). Uppskattning av antalet kvinnor och flickor i Sverige 2021 som kan ha varit utsatta eller riskerar att utsättas för könsstympning.

Kvinnlig könsstympning är kriminaliserat enligt svensk lag

Alla former av könsstympning, oavsett samtycke, har sedan 1982 varit kriminaliserade enligt svensk lag, se lag (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor. En person kan även dömas för brottet om det begåtts utomlands och det fanns en anknytning till Sverige när brottet begicks.³Se prop. 1998/99/70 Könsstympning – borttagande av kravet på dubbel straffbarhet, s. 10 f. Trots att antalet polisanmälningar om könsstympning har ökat under de senaste åren finns det endast tre fällande domar sedan 1982.

Webbinarium om könsstympning

I samband med internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning höll GAPF förra året ett webbinarium med Ulrika Axelsson Jonsson, utredare och projektledare på Socialstyrelsen.

Vi kommer även att titta på det stödmaterial som yrkesverksamma kan använda vid stöd och hjälp till flickor och kvinnor som blivit könsstympade. GAPF:s grundare Sara Mohammad deltar och berättar om sin personliga upplevelse av könsstympning. Moderator: Michelle Khan, opinionssamordnare GAPF.

Vilken vård får de som har blivit könsstympade?

Enligt en rapport från Socialstyrelsen har cirka 5 000 kvinnor med könsstympning sökt vård mellan 2012–2018. Det är en uppgång sedan tidigare år och under 2018 sökte 52 könsstympade flickor under 18 år vård.

Enbart 2018 upptäckte vården 1 100 kvinnor och flickor som visade tecken på att de utsatts för könsstympning. Det hade inte alltid skett utomlands. Dessutom är mörkertalet stort och det finns sannolikt många fler barn som blev könsstympade som inte upptäckts.

Det är ännu svårare att upptäcka och hjälpa kvinnor och flickor som blivit könsstympade eller riskerar att bli könsstympade på grund av att ämnet är tabubelagt. Tabut uppstår från en rädsla för att man uppfattas som rasist eller en rädsla för att ”stigmatisera” flickor och kvinnor som är könsstympade. Men stigmat kring frågan leder till att vi sviker alla dessa flickor och kvinnor och att det inte får det stöd och skydd som de har rätt till.

200 miljoner flickor och kvinnor har utsätts för könsstympning

WHO beräknar att fler än 200 miljoner flickor och kvinnor i världen har genomgått någon form av könsstympning. FN:s Globala mål för 2030 innefattar ett avskaffande av könsstympning. Sverige ska verka för nolltolerans gentemot alla former av könsstympning, detta framgår bland annat av delmål 5.3 i FN:s Globala mål i Agenda 2030, som regeringen anslutit sig till, och som stadgar att skadliga sedvänjor såsom könsstympning ska avskaffas. Trots detta saknar fortfarande flertalet regioner och kommuner fastställda rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras. Det leder till att flickor och kvinnor inte får det stöd och hjälp som de är i behov av. Yrkesverksamma som möter hedersutsatta barn bör utbildas om vikten av denna nolltolerans. Inga former av könsstympning ska relativiseras, trivialiseras eller accepteras utifrån argument om kulturella eller religiösa föreställningar eller argument om att vissa ingrepp är ”mindre skadliga” än andra.

Sverige saknar nationell strategi mot kvinnlig könsstympning

I Sverige saknas en nationell strategi för att hjälpa dem som redan är utsatta, liksom för att förebygga att barn och unga utsätts för detta allvarliga övergrepp. Läkare i Sverige kan bli färdigutbildade specialister utan att ha fått utbildning om hur kvinnlig könsstympning kan se ut. Könsstympning kan nämligen vara svår att upptäcka om rutiner och kunskap saknas på läkarmottagningar och barnavårdscentraler. Det finns även olika former av könsstympning, och personal inom vården bör vara väl insatt i de olika formerna för att kunna upptäcka dem.

Könsstympning är ett brott i Sverige sedan 1982 men trots det finns bara tre fällande domar. Könsstympning är ett brott även om det sker utanför Sverige, om de inblandade har anknytning till Sverige.

GAPF:s förslag på åtgärder:

1. Inför ett nationellt inrapporteringssystem för antalet flickor och kvinnor som könsstympats.
2. Utarbeta en tydligare nollvision mot könsstympning med kopplade åtgärder vars mål är att fullständigt eliminera könsstympning mot flickor som har sin hemvist i Sverige.
3. Vårdgivare ska ansvara för att det finns fastställda rutiner för hur vården på bättre sätt kan upptäcka och förebygga könsstympning samt säkra en tydlig vårdplan för patienter som utsatts för könsstympning. Det ska finnas ett vårdprocessprogram i alla regioner för könsstympade flickor och kvinnor, liksom för de som riskerar att utsättas för könsstympning.
4. Inför ett nationellt vårdprogram på BVC för att förebygga könsstympning.
   Detta program ska bland annat innehålla information om svensk lagstiftning mot könsstympning samt vilka konsekvenser könsstympning har ur ett medicinskt-, psykologiskt- och rättighetsperspektiv och ska erbjudas till föräldrar med ursprung i länder där könsstympning traditionellt förekommer. Föräldrar ska få tydlig information om det svenska samhällets och internationella samfundets avståndstagande och nolltolerans mot könsstympning.
5. Inför rutinmässiga, lagstadgade hälsoundersökningar av flickors könsorgan på BVC för att upptäcka könsstympning, som sedan ska följas upp av elevhälsan.
6. Intensifiera kompetensutvecklingen kring könsstympning för all personal inom elevhälsan i syfte att skapa förutsättningar för hälso- och sjukvårdspersonal att förhindra och upptäcka könsstympning.
7. Inför ett nationellt kompetensteam av läkare med specialistkompetens för att identifiera könsstympning samt i syfte att tillse ett gott bemötande av könsstympade flickor och kvinnor.
   Vid inledd förundersökning vid misstanke om brott mot lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, ska en läkare från detta kompetensteam tillkallas för att undersöka flickan. Det är även kompetensteamets läkare som ska ansvara för att utfärda rättsintyg.
   Detta kompetensteam ska förstå vikten av att inte relativisera eller trivialisera någon form av könsstympning. Kompetensteamet ska också ha god insikt i hur man samtalar med flickor och kvinnor som utsatts för eller misstänks ha utsatts för könsstympning. Detta i syfte att minimera risken för stigmatisering och psykisk ohälsa som en följd av könsstympning eller misstänkt könsstympning.
8. Stärk förutsättningarna att kunna utreda brott mot lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
   Rättsväsendet behöver ökad kunskap om könsstympning, dels inom polisens utredningsarbete, dels beträffande de gynekologiska under- sökningar som ligger till grund för rättsintyg – som enligt GAPF endast bör utföras av rättsläkare tillhörande det föreslagna kompetensteamet som har specialistkunskap om könsstympning (se förslaget i punkten ovan).
9. Förbjud och kriminalisera icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar.
   Omskärelse av pojkar är lagligt i Sverige, trots att det innebär en allvarlig kränkning av pojkars kroppsliga integritet. Av 3 § lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar följer bland annat att en omskärelse får utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare efter att de har informerats om ingreppets innebörd, samt att pojkens inställning till ingreppet ska så långt som möjligt klarläggas då ingreppet inte får utföras mot en pojkes vilja.I praktiken inhämtas dock inget samtycke av pojken, eftersom pojken oftast är så pass liten – ibland endast några få dagar – så att han inte kan uttrycka sin vilja. Små barn har dessutom inte förmågan att ta ställning till vad ingreppet innebär och dess konsekvenser.GAPF anser dessutom att omskärelse av pojkar aldrig kan legitimeras mot bakgrund av religiösa eller kulturella övertygelser. Genom att avstå från omskärelse ger samhället pojkar möjligheten att själva ta ställning till och välja de religiösa och kulturella aspekter som de vill omfamna, i stället för att underkastas en medicinsk procedur som kan vara bunden till religiösa eller kulturella traditioner som pojken själv inte aktivt har gett sitt samtycke till. Detta stödjer principen om individens frihet att forma sin egen identitet och tro när denne är mogen nog att fatta sådana beslut. Därtill kan omskärelse av pojkar innebära allvarliga medicinska risker för pojken.

   Genom att förbjuda och kriminalisera omskärelse av pojkar stärks barnets rätt till sina grundläggande rättigheter och möjligheten att själv fatta beslut om sin kropp när barnet är tillräckligt moget för det.

Publiceringsdatum: 2025-02-06