Jag har ibland fått frågan om jag inte borde skriva en bok då min historia/bakgrund har så mycket att tillföra för andra utsatta tjejer i HRV. Men sanningen är att min historia inte bara är min egen, den är mina systrars och bröders som också fallit offer för det våld våra föräldrar utsatt oss för sedan barnsben. Därför tänker jag hålla mig mestadels till min historia, då jag trots allt är den enda av flera syskon som lyckats ta mig loss från en hel släkts, en hel klans och mina föräldrars våld och vrede.
Jag minns inte riktigt när det egentligen blev min tur att börja min ” heders resa” med mina föräldrar, men jag tror att det var den dagen då min pappa såg blodigt toapapper i toaletten. Jag hade glömt att spola efter mig. Han kom in till vardagsrummet där jag satt med min mamma och viskade med henne. ”Se till att hon nu skyddar sig för nu är hon en kvinna”. Min mamma hade inte ens pratat med mig om mens, jag hade som tur några veckor innan fått en bok i skolan om mens men det kom ändå som en chock när blodet väl kom. Jag var livrädd och kollade först upp näsan.
Men hela mitt liv förändrades i samband med mensen och dagen då min syster vägrade gifta sig med vår kusin och flydde ifrån mina föräldrar. Min mamma kastade mina vanliga kläder och hängde helt nya kläder i min garderob (långa kjolar, stora tröjor, klänningar) inget i min smak, stil eller storlek.
Men jag gick in i rollen som familjens stora flicka och hatet mot storasyster blev allt större från alla familjemedlemmar. De skulle döda henne för hon var skam för hela klanen som satt ner foten. Under åren som hon hade lämnat oss förändrades mina bröder otroligt mycket, från att ha varit hjälpsamma med matlagning, städning, lekt ihop så var vi som främmande människor för varandra. De var nu ”män”. Den dagen storasyster lämnade oss drog pappa mig i örat in till vardagsrummet och samlade mina bröder. Han sa till dem ”nu är ni män, om den här slampan någonsin öppnar sin käft så slår ni ihjäl henne”. Den dagen slutade vi vara syskon… och jag var deras städerska hemma. Mitt nya namn var slampa och hora som 12 åring. Vi slogs ofta och jag slog tillbaka. De var starkare än mig men det var skönt att slå tillbaka.
Men trots all isolering hemma och allt våld så visste jag att min räddning en dag skulle komma. Och det var inte en riddare på en vit häst, nej det var att lyckas med mina studier. Jag slutade inte att drömma och hoppas på ett bättre liv. Därför kämpade jag i skolan och gick ut med toppbetyg.
För att göra historian kort, jag och mina syskon växte upp med att få höra att vi var värdelösa, vi var okunniga, vi var korkade. Mina syskon blev nedbrutna av dessa ord, för mig blev det en styrka att motbevisa mina föräldrar. Vi fick alltid höra att alla andra var bättre än oss. Men vi fick inte ens ha internet eller några böcker hemma så förutsättningarna för att någon av oss skulle bli ”någonting” var noll. Min pappa var rädd för att vi skulle inleda relationer och hitta kontakter via internet.
Men plötsligt hade åren gott och mycket hade hänt ska ni veta, under åren fick jag kämpa och slita mig loss ifrån alla kusiner som ville gifta sig med mig för att få komma till Sverige. Men jag hade drömmar, jag tänkte sällan på pojkvänner då det var klart och tydligt att det var förbjudet med tanken på hur bra det gick för storasyster som vägrade gifta sig med en kusin och valde kärleken själv.
Efter mycket slit kom jag in på min drömutbildning, att bli psykolog, men det skulle kräva att jag flyttade flera mil bort ifrån min familj. Jag visste innerst inne att familjen aldrig skulle acceptera detta. Jag tvingades att tacka nej till min plats. Depressionen i mig växte, jag gjorde allt jag kunde för att acceptera mina föräldrars vilja men ju mer jag gick med på saker och ting de ville, desto mer lyckades de bryta ner mig mer och mer i mörkret.
Jag kom till en punkt där jag började förstå att det kvittade vad jag gjorde för mina föräldrar för de skulle aldrig nöja sig. Jag gav upp min drömutbildning och många andra drömmar som inte alls var märkvärdiga egentligen. Men för mina föräldrar innebar de skam då dessa drömmar endast var för ”horor och slampor”. Och jag var ju en ”ren och fin flicka” som min pappa brukade säga de få gångerna han ”pratade med mig som en pappa skulle göra” enligt sig själv. Jag äcklades av mig själv när han pratade med mig på det sättet. Jag hatade min kropp. Jag kände mig smutsig. Det han menade var att jag var ”oskuld”.
Jag var snart 20 år, började bli för gammal enligt kulturen och mina föräldrar, nu var det dags att övertala mig till giftermål. Min pappa frågade mig rakt ut varför jag inte ville gifta mig därför att han började misstänka att jag kanske inte var ”oskuld”. Jag svarade min pappa att jag helt enkelt inte var redo. Jag ville ha ett bra jobb och slutföra mina studier. Men det enda som fastnade i huvudet på honom var så klart ”jag var inte redo”. Han frågade mig då ”vad är det för fel på dig”?….
Diana, 26 år, stödsökande
