Ja, vad var det för fel på mig? Jag ville träffa en person på mina egna villkor med gemensamma intressen. Jag ville resa och jag ville leva – jag ville inte leva i mörkret mer. Jag hade sett mina syskon brytas ner totalt av mina föräldrar med både fysiskt och psykiskt våld. Mina föräldrar slutade misshandla mig när jag var 13 år och detta då de snabbt insåg att det fysiska våldet inte bröt ner mig. Därför fick jag istället se på. Jag har sett min pappa strypa och spotta på mina syskon. Jag anser mig ibland vara min pappas hjärna. Jag lärde mig hans härskarteknik med åren och sa endast saker han ville höra för att inte ha några långa diskussioner med honom. För det slutade alltid med att han hade rätt och han visste bäst.
Ni kanske undrar över min mamma, jag nämner inte henne då hon var huvudet bakom allting. Hon var den som pushade på att gifta bort oss flickor, hon var den som viskade i min pappas öron. Hon gjorde allt för att få behålla sin man som ändå var otrogen mot henne. Han hatade henne, mina föräldrar gifte sig inte av kärlek. Min mamma blev bortgift till honom och han ville inte ha henne. Men hon lärde sig ”älska honom” och han lärde sig otrohet veckan efter deras bröllop.
Men det som de själva har varit utsatta för ville de gärna föra vidare till nästa generation via sina egna barn. Detta är helt absurt enligt mig för man vill väl skydda barn och ge dem de bästa möjligheterna, eller hur? Men så är inte verkligheten. Det viktigaste för dem var i första hand religion, sedan kultur, traditioner, seder och heder. Mina föräldrar är det störta exemplet på att föräldrar inte alltid väljer barnens bästa före sitt eget ego.
Jag kände aldrig att de var mina föräldrar, jag tror fortfarande på historien om att de hittade mig på en soptipp som bebis och tog med mig hem. Jag har aldrig känt ett band till dem och särskilt inte nu när de gått så långt att de vill mörda sina barn för sin ”heder”.
Alla mina syskon har gift sig med kusiner de inte vill gifta sig med. De har skaffat barn ihop och alla jagar så klart mig som i sista andetag tog mig själv i kragen och bestämde mig för att inte vara ytterligare ett offer i hederns namn.
Jag ville precis som många andra flickor tro och hoppas på att det fanns en liten bit av kärlek i min familj. Jag gick med på nästan allt förutom giftermål men de var aldrig nöjda. Jag lämnade min familj som många unga tjejer provar att göra idag, och jag gick också tillbaka då jag blev lovad det ena och det andra. Men innerst inne så visste jag att det bara var lögner. Och det är därför jag har dåligt samvete, jag slösade bort så mycket tid och så många år på föräldrar som endast tänkte på sin heder. Aldrig på sina barn eller deras drömmar och önskningar. Men man vill ju inte tro att ens föräldrar inte älskar en… de prioriterar åtminstone inte sina barns bästa i första hand.
Men jag lever trots allt ett bra liv idag, det jag önskar är att jag hade brutit relationen med mina föräldrar mycket tidigare. Dagen då jag lämnade för alltid var de tyngsta stegen jag någonsin tagit. Aldrig har mina ben varit så tunga som den dagen jag lämnade full av känslor, hopp, sorg, vrede, ilska, ensamhet och skam. När jag äntligen kom till polisbilen kom hjärtklappning och jag bad dem bara att köra iväg. Promenaden till polisbilen kan inte tagit mer än 7 minuter, men det kändes som en evighet. Som att jag aldrig kom fram. Jag visste att detta var sista gången jag skulle se mina syskon.
Jag träffade en socialsekreterare minuterna efter och då kom alla känslor och tårar. Helt plötsligt grät jag över min mamma som aldrig brytt sig om mig eller mina syskon. Jag blev orolig för att någonting skulle hända min mamma och ett krig skulle nu startas av att jag lämnade klanen. Socialsekreteraren kollade mig rakt i ögonen och sa ”Om din familj och släkt nu väljer att jaga och hugga varandra med yxor och spadar så är det deras val och beslut! INTE DITT! Nu tänker du på dig själv!”
Jag tog inte med mig någonting, jag lämnade kvar allt som jag var där i det huset, full av skam och sorg. Jag hade inga pengar eller kläder. Jag började ett helt nytt liv från noll och byggde upp mitt nya liv på mina villkor. Jag har idag ett välbetalt yrke, jag har en fantastisk man som stöttar mig i vått och torrt, jag har få vänner men de betyder allt för mig. Jag kämpar dagligen med att inte ta på mig för mycket skuld gällande mina syskon som är offer för religionens, kulturens och klanens idéer och ”hittepå”. Jag har checkat av flera drömmar och önskningar i min ”to do” lista. Jag ska hoppa fallskärm en vacker dag och då kanske jag har motbevisat hela mitt hemland att flickor inte är värdelösa. Slutligen vill jag skicka all styrka och mod till alla utsatta där ute, pojkar som flickor.
Och tro mig, det var värt att bryta sig loss från allt hedersförtryck. Så jag skickar med samma ord som min socialsekreterare om de väljer att hugga varandra för att de inte kan acceptera dig eller dina drömmar så är det deras problem INTE DITT! Det är inte dig det är fel på. Du äger dig själv, din kropp och din själ.
Diana, 26 år, stödsökande
