Vi kan inte säga att vi arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck om vi inte samtidigt inkluderar den ”känsliga” och ”kontroversiella” diskussionen kring slöja/hijab.
För ungefär tio år sedan behövde jag lära mig mer om varför slöja/hijab var ett så känsligt och nedtystat ämne att diskutera. När jag ställde frågor kring det upplevde jag hysch-hysch och ignorans. Jag blev nyfiken. Nyfikenheten hade väckts av flickan i skolan som beskrev känslan av begränsning och kontroll när hon bar den. Hon hatade sin slöja. Hon ”behövde” ha den på sig och jag förstod inte. Jag var inte bara nyfiken utan också angelägen om att kunna stötta flickan och öka min kunskap kring varför hon kände som hon gjorde. Det fanns inte så mycket att hitta på nätet då. Jag var inne på en sida på nätet där slöjan debatterades och jag förstod att det här kom att handla om politiska ställningstaganden i stor utsträckning. Jag har inte alltid varit särskilt intresserad och inte alls engagerad i partipolitik, däremot har mitt engagemang berört barns situation och rätten att få växa upp i frihet, trygghet och säkerhet, utan våld och förtryck. Det här var något nytt för mig och jag behövde bygga på min kunskap och förståelse för den problematik som flickan beskrev.
Ju mer jag förkovrade mig, ju mer jag pratade med flickan och ju känsligare frågan blev för omgivningen jag ville prata med, desto mer angelägen och envis blev jag i att synliggöra och öka på farten i att bekämpa det som jag förstod att slöjan gjorde med flickan. Snart förstod jag att hon var långt ifrån ensam. I takt med att jag själv visade ett engagemang, kom andra flickor med signaler om att få ge snarlika beskrivningar om hatet, tvånget och känslan av ofrihet i att bära den. Jag slukade allt som fanns, jag läste böcker, tog del av forskning och ägnade stor del av min tid till att förstå. Jag pratade med människor som arbetade mot hedersrelaterat våld och förtryck och förstod hur central slöjan var i sammanhanget. Framförallt lyssnade jag på de flickor som, med mycket sorg och uppgivenhet, berättade om hur de i sina familjer tvingades förhålla sig till det som hindrade dem att utvecklas åt det håll de själva ville.
Det har gått mer än tio år nu och fortfarande möts vi av okunniga (?), negligerande och ignoranta makthavare som hellre än att stå på de utsattas sida, väljer att gå förtryckarnas ärenden. Vittnesmålen är många, alla borde ha lyssnat och reagerat, inte bara på det som sägs generellt kring hedersrelaterat våld och förtryck utan också det faktum att slöja/hijab är en central del i förtrycket. Varför ska det vara så omöjligt att prata om det och inse hur svårt det är för flickor som tvingas bära den? Jag har fått beskrivet för mig att det är den som tystar, gömmer och begränsar och det är precis det som är syftet. Allt annat är lögn. I grunden är den till för att avgränsa de rena från de smutsiga, de fina från de fula, de ärbara från de lösaktiga och madonnorna från hororna. Är detta något vi som land vill upprätthålla? Vi har många exempel på människor som av ”solidaritet” tar på sig slöja/hijab, såväl bland politiker som bland skolpersonal. Vem ska flickorna vända sig till när en stor del av samhället är med och sanktionerar utsattheten? Vi behöver ha rektorer och skolpersonal på alla skolor som vet och ser vad en flicka kan bära under sin slöja. Är det sorg, rädsla, uppgivenhet? Flera jag har pratat med har berättat att de bär sin slöja/hijab för att de inte ska hamna i helvetet när de dör. De tror på det på riktigt.
Skolan ska bygga på saklighet och allt som sker i undervisningen ska vila på vetenskaplig grund. Vi ska verka för demokrati och jämställdhet men så länge våra makthavare inte visar vägen står vi ju handfallna. Jag vill kunna prata om det här utan att bli misstänkliggjord.
Jag upplever att allt som hindrar barn från att delta i undervisningen, som dessutom strider mot skollagen, är bekymmersamt om inte rektor/ledning stödjer sin personal genom att tydligt vara vägvisare för den verksamhet som skolan är, dvs alla barns rätt att vara med. Vi kan inte könsdiskriminera eller gå hedersnormerna till mötes. Personalen behöver starkt stöd. Jag tror annars att det finns risk att alla barn inte får tillgång till sina rättigheter och en likvärdig utbildning.
Så; när kan vi börja prata mer om de utsatta barnen istället för att undvika frågan? Vi kan inte säga att vi arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck om vi inte samtidigt inkluderar den ”känsliga” och ”kontroversiella” diskussionen kring slöja/hijab.
Marléne Stenman, mottagare av Pela- och Fadimeutmärkselsen 2021
