25 november – FNs internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. En oerhört viktig dag!
I Sverige brukar dagen uppmärksammas på flera sätt genom olika aktiviteter: kampanjer och ljusmanifestationer brukar genomföras i ett flertal kommuner för att hedra de kvinnor som blivit mördade av män som de hade eller haft en relation med.
Under den vecka då 25 november infaller genomförs också den nationella kampanjveckan En vecka fri från våld på olika håll i landet. I en intervju gällande denna vecka sa en chef från polisen ”många brottsoffer vi möter upplever aldrig en vecka fri från våld” och vi vill stanna upp här. För precis så är det också för den målgrupp vi möter.
Personer utsatta för hedersvåld får aldrig dessa frizoner där våldet inte finns, det pågår hela tiden.
Hur positiva vi än är till informationskampanjer och arbete för att öka kunskapen och synliggöra våld så reagerar vi starkt på att hedersrelaterat våld så ofta osynliggörs i dessa sammanhang. Detta är något som är alarmerande.
Det finns starka krafter som menar att man inte behöver prata om hedersvåld särskilt utan att det är inkluderat i begreppet ”våld”. Detta är ett resonemang som inte håller och det starkaste skälet för det är att det är oerhört riskfyllt för de utsatta när myndigheter och andra aktörer saknar sakkunskap i frågan. Hanteras utsatthet för hedersvåld med samma rutiner och arbetssätt som utsatthet för våld i nära relation så kan vi se att det löpande görs felaktiga bedömningar för de utsatta.
Exempel på detta är när riskbedömningar görs utan hänsyn till hedersvåldets ofta kollektiva karaktär, som en utsatt kvinna sa ”förstår dom inte att det spelar ingen roll för mig att min bror häktas för alla andra är ju kvar här ute”. Ett annat exempel som vi uppmärksammar gång på gång är att socialtjänsternas arbete i stor utsträckning är familjecentrerat vilket är direkt farligt för personer i hederskontext.
Vi känner till många ärenden både där familjen får information om den utsatta men också där myndigheter arbetar för att återförena familjen, detta trots att nationella riktlinjer avråder från all form av familjearbete med familjeåterförening som mål när det gäller hedersrelaterat våld.*
Det är direkt farligt för hedersutsatta personer när yrkesverksamma inte har kunskap om utsattheten. För att göra skillnad för hedersutsatta personer är det nödvändigt att se vad som skiljer hedersvåld från annat våld.
Även om slag, sparkar och fysiskt våld ser likadant ut så är kontexten det utövas i avgörande. Sker det på grund av hedersnormer så finns en annan förankring av våldet jämfört med annat våld. Är motivet för våldet att återupprätta familjens heder så är drivkraften en annan än när det gäller annat våld. Finns stöd och planering för våldsutövandet i det kollektiv personerna tillhör så är hotbilden så mycket starkare än när våldet utövas av någon som inte lever med hedersnormer.
Detta medför också att hedersutsatta personer får leva kvar i våldet längre tid än om våldet sker utan grund i hedersnormer. Att fråga om våld är fortfarande en utmaning för många yrkesverksamma då det finns en rädsla för att kränka någon genom att frågan ställs. Adderas hedersperspektivet till detta så utökas oron då man inte vill ställa frågor om exempelvis kultur, tradition eller religion på grund av rädsla för att uppfattas som rasistisk.
Vi vill poängtera att Sverige är en demokrati och i Sverige accepteras inget våld oavsett om det finns förklaringar till det i kultur, tradition eller religion.
Tvärtom!
Väljer yrkesverksamma att inte agera eller att ursäkta och förklara utsattheten med något av detta så är det inget annat än ett svek mot de utsatta. Som exempel kan nämnas en ung kvinna som efter tre år i Sverige sa:
”Jag trodde att Sverige var ett fritt land men jag är mer kontrollerad här än jag var i mitt hemland och när jag har sökt hjälp så har man pratat med min pappa och sedan sagt till mig att min pappa bryr sig om mig och att han gör det han tror är bäst för mig. De sa också att det är svårt för min pappa eftersom han inte är uppvuxen här och inte förstår Sverige än. Men jag då, hur länge ska jag vänta?”
Om vi ska prata om hedersrelaterat våld eller inte borde vara en icke-fråga. Det finns så många bevis på varför det är viktigt och det finns inte något hållbart argument för varför vi inte ska göra det. I den tioåriga strategi gällande förebyggande och bekämpande av mäns våld mot kvinnor markeras hedersrelaterat våld särskilt, den ska vara vägledande för arbetet i landet.
Idag, den 25 november, vädjar vi till er att inte glömma de personer som är utsatta för hedersrelaterat våld.
Vi vill sända en extra tanke till de personer som just i detta nu sitter fast utomlands efter att ha förts dit mot sin vilja. Alla de personer som inte vill något annat än att komma hem till Sverige.
Vi kommer alltid att kämpa för er, både genom direkta kontakter med er men också för att få till en strukturell förändring i arbetet, där hedersrelaterat våld är både inkluderat och synliggjort.
* Källa: Socialstyrelsen ”Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer”
