Blogginlägg

"Jag tänker ofta på Leila. Hon gav mig signaler som jag hade börjat förstå men jag valde att inte göra något åt det."

Jag började arbeta som lärare 2001. Trots teoretisk kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck upptäckte jag inte en enda tjej eller kille som var utsatt för detta fram till 2009. Det var som om jag trodde hedersrelaterat våld och förtryck endast drabbade andra, långt borta, och inte de elever jag hade framför mig i klassrummet.

Det som hände 2009 var att mina ögon öppnades och det finns därför ett före och ett efter. Rädda Barnens projektvecka ”Kärleken är fri” kom till min skola och en projektgrupp bestående av en polis, en socialsekreterare, en från tjejjouren och en representant från Rädda Barnen besökte min klass för att diskutera dilemman och jag fick sitta med och lyssna. Dilemmana handlade bland annat om en förbjuden kärleksrelation och en klassresa med övernattning. Jag hörde mina elevers förslag att en tjej och en kille skulle göra slut för att tjejen inte fick ha en relation för sin familj och att en tjej som inte fick åka på klassresa istället skulle stanna hemma och hitta på något med sin familj. Där och då förstod jag att min undervisning behövde förändras.

Sedan den dagen har jag i undervisningen lyft fram konkreta situationer som eleverna känner igen sig i och som visar hedersnormernas konsekvenser. Att ta upp individuella rättigheter, jämställdhet och demokratiska värden som om det är något självklart räcker inte. Tjejer och killar som lever med strikta hedersnormer vet att hedern är viktigast av allt och kan tro att de där rättigheterna vi pratar om i skolan bara gäller andra. När jag synliggör hedersnormernas konsekvenser i undervisningen skapas ett utrymme för frågor och kommentarer om hur det är att leva med ett värde- och normsystem hemma och ett helt annat i skolan.

Innan min ögonöppnare hade jag en elev som jag inte kan glömma. Vi kan kalla henne Leila. Jag minns Leila så väl för att jag svek henne. Jag upptäckte inte att hon var utsatt för hedersrelaterat förtryck och våld eller rättare: Jag anade hennes utsatthet men jag agerade inte. När Leila inte var nöjd med något protesterade hon med kraft och försvann oftast från skolan efteråt. Leila hade svårt att koncentrera sig och hade en omfattande så kallad ströfrånvaro. Jag minns att hon och jag hade flera samtal utanför lektionerna.

– Jag har svårt att läsa, sa Leila.

– Jaha?

– För jag har dålig syn.

– Du behöver glasögon, sa jag.

– Jag kan inte ha glasögon för mina ögonfransar är för långa, de skrapar mot glasen.

– Du får prova dig fram till en modell som fungerar, försökte jag.

– Det finns inga, optikern sa att jag har för liten näsa, sa hon och skrattade.

– Då får du skaffa linser, det är viktigt att du kan se ordentligt.

– Nej det går inte för jag har så känsliga ögon, jag kan inte sätta in något i dem. Optikern

sa att jag inte kan ha linser.

– Skulle du vilja ha praktik ett tag istället för att gå i skolan? undrade jag när jag inte kom vidare med synfelet.

– Jag skulle vilja vara på X (ett café i en av stadens gallerior).

– Jag tror att det går att ordna, vi får prata med studievägledaren.

– Men mina föräldrar skulle aldrig tillåta mig att praktisera där, sa hon bestämt.

– Varför då?

– Ägarna är araber.

"Jag missade tillfället att fråga hur hon hade det hemma och om det fanns andra saker hon ville göra som föräldrarna inte tillät."

Det där sista lät så konstigt i mina öron eftersom jag tänkte att hon också var arab. Jag trodde fram till den dagen att alla som pratar arabiska identifierar sig som araber och blev förbryllad över hennes svar. Istället för att ta reda på mer om orsakerna till föräldrarnas inställning rann förslaget om praktik ut i sanden. Jag missade tillfället att fråga hur hon hade det hemma och om det fanns andra saker hon ville göra som föräldrarna inte tillät.

Jag försökte anpassa uppgifter som skulle passa Leila. En dag gav jag henne fem A4-sidor som jag hade häftat ihop och sa att hon kunde läsa om hon ville. Det var en utskrift av det tal Fadime höll i Riksdagen i november 2001. Leila tog häftet och satte sig ner. Efter en kort stund reste hon sig upp och kom fram till mig. Hon frågade om hon fick gå ut och sätta sig för att läsa. Visst fick hon det. Jag var glad att hon ville läsa något överhuvudtaget. När lektionen var slut kom hon tillbaka in i klassrummet. Hon sa ”jag vill läsa mer om sådant här” och jag förstod att jag hade hittat något som var viktigt för Leila. Den här dagen var det inget fel på hennes syn.

Vad som sedan hände vet jag inte. Hur jag än försöker minnas kommer jag inte ihåg hur resten av terminen fram till sommarlovet såg ut för Leilas del. Däremot minns jag tyvärr att jag inte gav henne något mer att läsa som påminde om Fadimes tal. Jag minns också att vi aldrig pratade om Fadime, hennes tal och att hennes pappa mördade henne två månader efter hon hållit talet i riksdagen. I efterhand fick jag veta, men jag minns inte hur, att Leilas ströfrånvaro berodde på att hon hade haft en kille. Leilas enda möjlighet att få träffa sin kille var under skoltid eftersom föräldrarna endast tillät henne vara i skolan och hemma.

Jag tänker ofta på Leila. Hon gav mig signaler som jag hade börjat förstå men jag valde att inte göra något åt det. Leila visade ilska och uppgivenhet, hon skolkade, klagade på dålig syn och hade stora koncentrationssvårigheter. Hon berättade att föräldrarna skulle förbjuda henne göra praktik på ett café på grund av ägarnas etnicitet och hon ville läsa mer om Fadime men ändå fångade jag inte upp detta.

Jag önskar att jag hade frågat Leila varför hennes föräldrar skulle förbjuda henne att ha praktik, vad hon gjorde när hon inte var i skolan och vad hon tänkte efter att ha läst Fadimes tal. Jag önskar att jag hade hittat andra texter hon kunde läsa och att jag hade sett till att hon fick stöd, hjälp och skydd om hon hade behövt det. Att ha kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck är viktigt men det räcker inte. Vi behöver även förstå vad hedersnormerna kan leda till i praktiken för just de elever, vårdnadshavare och kollegor vi möter för att kunna se, lyssna och agera.

Anette Franzén, goodwill-ambassadör 2021 

Facebook
Twitter
LinkedIn

Stöd vårt arbete