Varför är kulturrelativism skadligt i samtalet om hederskultur?

Låt oss vara tydliga: Hedersnormer handlar om skadliga traditionella värderingar inom vissa grupper av människor – religiösa som icke-religiösa – där kravet på oskuld och kyskhet, främst för flickor och kvinnor, är det centrala. Det är män som bär ansvaret för att kontrollera dessa normers efterlevnad utanför hemmet. Hedersvåldet och förtrycket finns där så länge dessa normer fortlever.

I stället för att diskutera det verkliga problemet, det hedersrelaterade våldet och förtrycket, har debatten allt för ofta handlat om rädslan för stigmatisering av vissa grupper. Och när hedersproblematiken väl ska förklaras görs det allt för ofta mot bakgrund av socioekonomiska faktorer som helt osynliggör den verkliga problematiken, att kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet är det centrala för att upprätthålla heder. Detta kulturrelativistiska förhållningssätt är skadligt eftersom respekten för den tilltänkta gruppen går före den utsattes individuella fri- och rättigheter; det vill säga individens rätt till ett liv fri från våld och förtryck.

Om hederskulturen går att förklara med socioekonomiska faktorer – såsom utanförskap på arbetsmarknaden – så bör väl det betyda att hedersnormer inte existerar i högutbildade familjer med fina jobb, välfyllda bankkonton och boende i välbärgade villaområden. Om fattigdom skulle vara hela svaret på utövningen av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige skulle kvinnorna i Saudiarabien vara de lyckligaste i världen, men så är bevisligen inte fallet. Många av dessa kvinnor saknar varken pengar eller guld, men deras liv styrs av hederskulturens avskyvärda syn på kvinnors rättigheter. Vi som möter hedervåldsutsatta dagligen vet att detta är ett absurt förhållningssätt till hedersproblematiken som endast leder till att barn och unga, kvinnor och män inte får rätt stöd och skydd som de har behov av och rätt till. Hedersrelaterat våld och förtryck förekommer bland både rika och fattiga i samhället. Debatten om hederskultur måste utgå från de utsattas perspektiv! Vi måste se till att alla får tillgång till sina grundläggande fri- och rättigheter!

Ett kulturrelativistiskt förhållningssätt utgår ifrån alla kulturers lika värde, utan att ta hänsyn till den historiska, politiska och socioekonomiska utvecklingen som omgärdar varje kultur. Konsekvensen av detta förhållningssätt blir att man inte ifrågasätter ett skadligt beteende eller värdering “eftersom det är en del av kulturen.” Att detta förhållningssätt fått genomslag i debatten om hedersvåld är särskilt tydligt när det kommer till frågan om hijab. Här glömmer man bort det fundamentala kvinnoförtrycket som hijaben innebär. Genom att låta debatten präglas av kvinnors rätt att ”välja” bära hijab struntar man i att hijaben förnedrar, sexualiserar och objektifierar kvinnor. I kulturrelativismens skugga har hijabvägrares röster tystats ned till följd av normaliseringen av detta kvinnoförtryckande religiösa plagg, röster som vittnar om grova övergrepp, förtryck och våld i de fall man vägrat att bära detta ”valbara” plagg.¹