Blogginlägg

Kusingifte kan orsaka svåra genetiska komplikationer hos barn

I många kulturer anses kusingifte (inavel) oacceptabelt, och det finns ofta regler och lagar mot att nära släktingar får gifta sig med varandra. Detta har bl.a. sitt ursprung i det medicinska (genetiska) argumentet att barn från nära släktingar är mer benägna att födas med s.k. recessiva genetiska tillstånd. I vissa delar av världen – bl.a. Mellanöstern, Nordafrika och delar av Sydasien – är kusingifte dock fortfarande en vanligt förekommande tradition som utövas av en relativt stor andel av befolkningen, av diverse anledningar (relaterade till bl.a. arvsrätt och ekonomisk säkerhet). Detta har lett till att vissa beslufattare i dessa regioner infört lagstiftning som betonar att släktingar ska söka genetisk screening, för att därmed försöka bekämpa den lokala ökade förekomsten av recessiva tillstånd, samt även öka medvetenheten om farorna med kusingifte.

Det finns alltså en stark koppling mellan kusingifte och en ökad risk för genetiska störningar hos barn, men varför? Anledningen till detta ligger i hur vi ärver vår arvsmassa (vårt DNA) från våra föräldrar, i kombination med enkla sannolikhetslagar. Så här går det till: vårt DNA (våra gener) är organiserat i stora bitar som kallas kromosomer. Vi har totalt 46 kromosomer, som kommer i 23 par. Man ärver ett av varje par från sin mamma och ett av varje par från sin pappa. Men när man ärver dessa kromosomer från sina föräldrar, så blandas de lite slumpmässigt. Detta innebär att varje gång föräldrar skaffar barn så kommer deras DNA att blandas på lite olika sätt. Det är därför två syskon kan vara så olika – de har ärvt olika delar från respektive förälder, trots att de båda ärvt exakt hälften från varje.

Om en förälder är bärare av ett recessivt tillstånd (dvs. om de har en recessiv och en normal genkopia, och inga symptom), då är det 50% risk att barnet också blir bärare, genom att det råkar ärva just den recessiva genkopian från den föräldern. På detta sätt har olika familjer ofta många generationer med samma återkommande recessiva genkopior, men där dessa oftast enbart medför asymptomatiska (och därmed också oftast ovetande) bärare.

Men om båda föräldrarna är bärare av samma recessiva genkopia, då blir det en 50% risk för vardera av barnets genkopior att de är recessiva (och därmed en 25% risk att de båda är det samtidigt). Och när båda genkopior, för samma gen, är recessiva, då får man symptom, dvs. det leder till ett recessivt genetiskt tillstånd. Detta kan hända för vilka föräldrar som helst: oavsett om man är släkt med varandra eller inte, så kan t.ex. två helt olika familjer från olika delar av världen ändå av ren slump råka bära på exakt samma sorts recessiva genkopior (och då är det som sagt en 25% risk att deras barn får det motsvarande recessiva genetiska tillståndet). 

"Det är därför vi numera vet att barn från par som inte är släkt har cirka 2-3% risk att födas med en recessiv genetisk tillstånd, men risken är dubbelt så hög (4-6%) för barn till kusiner."

Men risken att föräldrarna råkar bära på exakt samma sorts recessiva genkopior på detta sätt är naturligtvis mycket högre när föräldrarna hör till samma släkt, med samma förfäder som de ärvt sina genkopior från. Och ju fler generationer i släkten som utövat kusingifte, och därmed desto mindre genpool (med mindre genetisk variation), desto större risk att föräldrar råkar bära på exakt samma recessiva genkopior. Risken att dessa recessiva genkopior medför det fullständiga recessiva tillståndet är ju alltid 25%, men det krävs inga stora matematiska förmågor att inse att en 25% risk flera gånger (för olika identiska recessiva genkopior) är mycket farligare än en 25% risk en gång, eller ingen gång alls. Det är därför vi numera vet att barn från par som inte är släkt har cirka 2-3% risk att födas med en recessiv genetisk tillstånd, men risken är dubbelt så hög (4-6%) för barn till kusiner.

Vad är det då för sorts tillstånd vi pratar om här? Ett stort antal forskningsstudier har kopplat en mängd olika svåra (och ofta dödliga) genetiska sjukdomar till kusingifte och inavel, inklusive svåra medfödda neurologiska och hjärtsjukdomar, blodsjukdomar som hemofili och talassemi, dövhet, cystisk fibros, bröstcancer och depression. I allmänhet är en av de vanligaste biverkningarna av inavel även ett försvagat immunförsvar, vilket gör det svårare att bekämpa sjukdomar, och i sin tur också bidrar till en ökad dödlighet.

Kungliga familjer i Europa var ökända för sina kusingiften, för att hålla det kungliga blodet ”rent” och för att bevara deras släktlinjer. Konsekvenserna av sådan kusingiften var dock förödande. Sambandet mellan hemofili, en blodstörning, och den kungliga brittiska familjen har diskuterats offentligt. Habsburgdynastin av spanska och österrikiska kungliga familjer hade genen för en ansiktsdeformitet som får underkäken att växa upp över överkäken, vilket leder till en mycket uttalad haka. I Habsburgfamiljen kvarstod detta tillstånd och blev alltmer uttalat genom generationerna, p.g.a. just inaveln. Karl II av Spanien, den sista i Habsburglinjen, var en av de mest drabbade av just denna ansiktsdeformitet, och tillståndet blev då så uttalat att han inte kunde tugga sin egen mat. Utöver ansiktsdeformitet hade han ett antal andra genetiska, fysiska och intellektuella problem.

Allt detta vittnar om hur sällsynta recessiva störningar dyker upp hos barn till familjer som utövar kusingifte, främst på grund av begränsningar i genpoolen. Och utöver att det finns kulturella anledningar till kusingiftestraditioner (som arvsrättsfrågor o. dyl.), så råder det dessutom också oftast okunskap om de potentiella genetiska komplikationerna som inavel medför, inte minst i de kulturer där fenomenet förekommer som mest. Genom utbildning och rådgivning kan man sänka dessa risker, vilket medför en rad fördelar. Individer och familjer får bättre underlag för att fatta beslut om vem man gifter sig med och skaffar barn med.

Sjukvården kan bättre motverka, hantera och behandla fall av allvarliga genetiska sjukdomar och tillhörande förhöjd fosterdödlighet, vilket gynnar både familjerna och de tillgängliga vårdsresurserna. Och framtida generationer löper också mindre risk att drabbas av samma problem. Genom en ökad förståelse för de underliggande genetiska faktorerna, så kan det globala samfundet bättre motverka den nuvarande och framtida dödlighet, invaliditet och misär som recessiva genetiska tillstånd faktiskt innebär.

Homa Tajsharghi, Professor i Biomedicin, Senior forskare inom genetik, Högskolan i Skövde

Oskar MacGregor, Universitetslektor i kognitiv neurovetenskap, Högskolan i Skövde

Share on facebook
Facebook
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn

Stöd vårt arbete

Fler blogginlägg

Riksorganisationen GAPF

Postadress:
111 52, Stockholm

Besöksadress:
Vattugatan 5, Stockholm

Kansliet:
08 711 60 32
Mån – fre, 08 – 17

Stödjouren:
070 000 93 28
Dygnet runt – alla dagar i veckan

Swish: 900 62 71

Plusgiro: 900627-1

Varje måndag och onsdag, kl 19 – 21, är vår stödchatt bemannad av utbildade stödpersoner.

I vår chatt kan du skriva till oss om hedersrelaterat våld och förtryck, könsstympning, tvångsäktenskap, begränsningar och kärlek.

Tveka inte att skriva till oss – du kan vara helt anonym, ingen fråga är för liten eller stor och vi lyssnar gärna!

Translate »