Rädda Barnen har nyligen publicerat rapporten ”vuxna vad gör dom?” som behandlar rasism i skolan. I rapportens förord framhåller Rädda Barnens generalsekreterare att det behövs tas krafttag mot rasismen på samma sätt som görs i jämställdhetsfrågor.
Med detta menar hon att granskning av normer och strukturer som påverkar och formar det vardagliga samspelet och maktrelationerna behöver ingå. Hedersrelaterat våld nämns inte, trots att det är en central del i arbetet för jämställdhet. Rapporten väljer att vid ett (!) tillfälle nämna hedersfrågan och då i ett citat från nya läroplanen för skolan. Detta är oroande men tyvärr inte förvånande. Rädda Barnen väljer att återigen osynliggöra de hedersutsatta barnen. För att vara en organisation som utger sig arbeta för barns rättigheter är det minst sagt skrämmande att de inte vid ett enda tillfälle nämner att delar av resultaten i deras rapport också indikerar hedersutsatthet bland eleverna. Men det är som sagt inte förvånande och det har skett förr vilket även Sakine Madon påpekat https://unt.se/artikel/j8p5deyl
För att exemplifiera: i rapporten citeras en elev som beskriver hur någon annan elev i skolan rivit av hennes hijab och att detta gjorde henne helt ”skakig”. Citatet väcker frågor och den starkaste är: vad är det som gör att en minderårig flicka blir helt skakig av att hennes hår görs synligt? Är hon rädd för repressalier och vilka i så fall? Hade Rädda Barnen valt att belysa det på samma sätt om det varit en mössa eller halsduk som rivits av?
GAPFs stödverksamhet möter många flickor och kvinnor som beskriver tvånget att bära hijab som en del i hederskulturen. Kan det vara förklaringen till flickans reaktion? Denna reflektion handlar inte om att på något sätt ursäkta trakasserier i skolan, det handlar om att Sveriges största barnrättsorganisation kan använda ett sådant citat utan att benämna det som annat än rasism och diskriminering. Det handlar också om att de återigen osynliggör de hedersutsatta barnen.
Ett av rapportens resultat som ges mycket utrymme är att muslimskt troende barn är särskilt utsatta för diskriminering och trakasserier. Exempel på detta som nämns i rapporten är skolor som inte upprättat bönerum i skolan när elever önskat det och flickor som nekats bära hijab under idrottslektioner.
I rapporten får vi också ta del av en gruppintervju som genomförts med elever där det framkommer att flera av de deltagande eleverna inte ifrågasätter rätten till religion men däremot framhåller att religionen inte får gå ut över skolan, de nämner exempelvis att fastan gör att man inte orkar med skolan. På vilket sätt skulle det vara att se till barns bästa, som är grundstenen i Barnkonventionen, när ett barn tvingas/förväntas klara av skolan utan mat på grund av religiösa skäl? Detta är inget annat än barnmisshandel och att en barnrättsorganisation arbetar för att legitimera det är ett svek mot de barn som tvingas svälta sig igenom hela skoldagen.
Rädda Barnen hanterar i rapporten elevernas resonemang om religiöst utövande i skolan genom att koppla det till en diskussion om förändrade maktbalanser mellan eleverna. De skriver att barn födda i Sverige med svenskfödda föräldrar ”konstruerar vissa barn, i det här fallet muslimskt troende barn, som en krävande grupp, vars behov måste förhandlas med det svenska vi som de själva identifierar sig med.” Är det verkligen så? Eller är det så att eleverna uttrycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter i skolan? Är det så att eleverna uttrycker vikten av integration och likabehandling? Det är inte något som Rädda Barnen reflekterar över vilket sannolikt hade gjorts om ansvariga för studien hade haft god kunskap om hedersrelaterat förtryck och våld.
Värt att notera är också att frågan om bönerum inte har kommit till Rädda Barnen via elever utan det är information som Rädda Barnen fått via elevhälsan. I rapporten står ” Rädda Barnen har varit i kontakt med personal från elevhälsan som berättat att lärare velat göra i ordning rum för bön, men att rektorn har förbjudit detta. Beslut riskerar att bli mycket godtyckliga utifrån skolpersonalens inställning till en viss religion.” Här väljer Rädda Barnen att inte med en enda mening nämna de problem som konstaterats med religiösa friskolor. De väljer också att inte tolka det som att beslutet som rektorerna fattat kan vara det som är det absolut bästa för eleverna utifrån ett likabehandlingsperspektiv. Att skolans ställningstagande också kan minska kraven på eleverna att leva upp till föräldrars krav nämns inte heller.
Det Rädda Barnens generalsekreterare framför i förordet, om att det krävs arbete både mot rasism och för jämställdhet, är vi helt eniga om. Att Rädda Barnen väljer att återigen osynliggöra de hedersutsatta barnen trots att arbetet mot hedersrelaterat våld är en central del i jämställdhetsarbetet skadar deras trovärdighet i frågan.
Att, som GAPF, stå upp för de hedersutsatta betyder inte att vi inte ska arbeta mot rasism. Till skillnad från vad Rädda Barnen visar på i rapporten så är det möjligt att ha två perspektiv med sig samtidigt. Det som är skrämmande i Rädda Barnens sätt att hantera frågan är att de bemöter meningsmotståndare i termer av islamofobi eller rasism när allt det handlar om är barns bästa, vilket innebär att arbeta utifrån fler perspektiv än ett.
Rädda Barnens frikort när det kommer till hedersfrågan brukar vara att de lyfter fram sin stödlinje för hedersutsatta och arbetet med ”Kärleken är fri”. Vi vill poängtera att det faktum att denna rapport, där de hedersutsatta barnen helt osynliggörs, visar på hur lite inflytande deras stödverksamhet har både inom den egna organisationen men framför allt för den berörda målgruppen, de hedersutsatta barnen.
Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer till berörda aktörer. Till Skolverket ges en enda rekommendation: att ta fram tydliga riktlinjer kring Ramadan och Eid-al-fitr. Har Rädda Barnen helt missat att skolan ska vara ickekonventionell, dvs fri från religiösa inslag?
Rapporten ”vuxna vad gör dom?” är ytterligare ett exempel på hur Rädda Barnen konsekvent låter religion och föräldrars inflytande väga tyngre än barns rättigheter och frihet att själv välja sina liv.
