Går det att ”omvända” män som utövar hedersrelaterat förtryck och våld (HRV)? Det har funnits ett stort sug efter ett jakande svar på denna fråga främst hos de välfärdsprofessioner som möter HRV-utsatta. Detta av förståeliga skäl. De står ofta handfallna inför dem som begår hedersbrott. Ingen ånger och ingen skuld hos utövarna. HRV-utövare ser på hedersvåld som en god gärning för att upprätthålla och återupprätta heder. För HRV-utövare är heder viktigare än två värden som värdesätts högt i västvärlden, nämligen liv och frihet.
För några månader sedan gav Elaf Ali ut boken ”Vem har sagt något om kärlek” som ger ett jakande svar på frågan om omvändelse av HRV-utövare. Boken har hyllats som en bibel för arbete med föräldrar som lever efter hedersnormer. Mig veterligen har det inte skrivits några kritiska recensioner. Detta kan delvis bero på att en berättelse om en far som sägs ha omvärderat sina hedersnormer kan inge visst hopp i arbetet med en problematik som ofta ses som hopplös. Men vad handlar boken egentligen om?
Boken består av tre delar. Den ena är Elafs livslinje. Den andra är faktadelar som bygger på litteratur om heder. Den tredje består av intervjuer med föräldrarna, främst fadern. Boken har en rad förtjänster. Elaf, så som många andra flickor från hederskultur före henne har gjort, skildrar det fängelse som kvinnokroppen förvandlas till i hederskulturen. Vi får läsa hur första menstruationen blir en vattendelare mellan könen. Hur hon förpassas till tingens sfär. Detta blir tydligt när hon efter sin mensdebut inte längre får leka med killar utan får stå bredvid familjens parabol på balkongen och se på när grabbarna roar sig. Boken beskriver hur hennes bröder inte längre får ta hem killkompisar, hur Elaf bara får gå hem till en väninna vars far är död.
Boken beskriver även den könssegregation som omger henne. Hon får inte praktisera på könsblandade arbetsplatser. Hon får inte delta i skolans simundervisning. Den skildrar hur heder hindrar flickors utveckling av olika förmågor som lokalkännedom. Hon tappar till exempel bort sig vid ett tillfälle när hon är på vägen hem från busstationen eftersom hon alltid ledsagats av bröderna. Hur hon å ena sidan fostras för rollen som mor och maka som tar en vuxens ansvar för städ och tvätt hemma, som vid klädinköp får sig större storlekar än åldersanapassade barnstorlekar. Detta samtidigt som hon å andra sidan får höra att hon bara är ett barn som inte kan sitt eget bästa när hon inte tycker att hon är giftasmogen.
Vidare skildrar boken hur hederskulturen förvandlar relationen mellan barn och föräldrar till en mellan offer och förövare då det är förtryck och våld som uppmuntras i stället för respekt, kärlek och vägledning. ”Min kärlek bytes ut mot rädsla” skriver hon och att hon önskat att fadern aldrig skulle komma hem efter en resa till Irak.
Vid sidan av ovan nämnda förtjänster finns det också bokens ömma punkt, det vill säga att den berättelse som mot författarens intention intar förgrunden är dotterns anpassning snarare än faderns förändring. Boken ger otaliga exempel på hur en ung flicka förnekar sin existens i form av att hon ger avkall på sina känslor för killar, för kläder hon själv vill ha. Att ha pojkvän och välja egen klädkod beskrivs som saker som bara ger henne huvudvärk utan att de leder till någon förändring. Boken beskriver en kvinna som fogat sig, som internaliserat faderns bild av en god flicka med skam i kroppen. Hon kastar en CD-skiva hon får av en beundrare i soptunnan för att inte bli påkommen. Hon infinner sig i faderns vilja när han förbjuder henne delta i skolans simundervisning.
Även efter flytten från hemorten vågar hon inte göra de saker hon aldrig fick göra hemma. Hon har internaliserat faderns vakande ögon, på gränsen till tvångstankar. Hon lever med en känsla av att fadern alltid rör sig bakom henne. Hon ”har lämnat fängelset men fått en fotboja i stället”. Bokens huvudberättelse är om en flicka som kuvar sig och förnekar sina behov av kärlek, sex och socialt umgänge med det motsatta könet men ändå inte vinner faderns tillit. Detta gör henne ledsen. Hennes mission i livet blir att bevisa för fadern att hon kan bli den dygdiga dottern.
Hur kan denna paradox förstås? Delar av förklaringen finns i Elafs egen reflektion: ”Fadimes historia gör mig mer försiktig. Jag väljer mina strider varsamt och låter mycket passera”. Fadime var en rebell som gjorde revolt. Hon grundlade en rebellisk tradition. Vissa flickor från hederskulturen går i hennes fotspår. Andra tvingas till resignation och lever familjens liv. Det har tagit Elafs far cirka två decennier att släppa kontrollen om dottern. Detta till stor del på grund av att hon kontrollerat sig, levt faderns liv och förverkligat hans drömmar om en dotter som utbildar sig i stället för att ägna sin tid åt kärlek och egna drömmar.
Boken ger tyvärr inte så mycket konkret om faderns omvändelse som skola och socialtjänst eller kriminalvården kan hänga i förändringens julgran. Det som blir tydligt i boken är dock faderns seglivade hedersnormer när han säger att efter flytten till Sverige blev hustrun mannen i hemmet. När han säger att hans söner inte behöver beskyddas på samma sätt som Elaf, att de kan röra sig fritt i samhället. När han säger att en tjej föds begränsad, och ”det förändras tyvärr inte under hennes livstid”. När han framhåller att det är hans jobb att skydda sina döttrar från alla som vill dem illa och försöker utnyttja dem. I boken får vi läsa om hur han slår ner sin dotter och kallar henne för hora när han tror att dottern blivit förälskad i en ung man som jobbar på en videobutik där dottern praoat. Han skyddar inte dottern mot dem som utsätter henne för rasistiska påhopp i skolan utan mot den som har känslor för dottern.
Hur kan denna paradox förstås? Delar av förklaringen finns i Elafs egen reflektion: ”Fadimes historia gör mig mer försiktig. Jag väljer mina strider varsamt och låter mycket passera”. Fadime var en rebell som gjorde revolt. Hon grundlade en rebellisk tradition. Vissa flickor från hederskulturen går i hennes fotspår. Andra tvingas till resignation och lever familjens liv. Det har tagit Elafs far cirka två decennier att släppa kontrollen om dottern. Detta till stor del på grund av att hon kontrollerat sig, levt faderns liv och förverkligat hans drömmar om en dotter som utbildar sig i stället för att ägna sin tid åt kärlek och egna drömmar.
Utbildning som av Elaf beskrivs som den viktigaste vägen ut ur hederskulturen får inte ta flickors andra fri- och rättigheter som gisslan i en rättsstat som Sverige. Det vore ett enormt bakslag om våra myndigheter utifrån Elaf Alis bok skulle säga till HRV-utsatta flickor, som ofta behöver omedelbart stöd och skydd, att de ska vänta i två decennier i hopp om att deras fäder ska omvärdera sina hedersnormer. Det är genom motstånd flickor i hederskulturen blir subjekt och kan frigöra sig, inte genom resignation.
Devin Rexvid, forskare inom hedersrelaterat våld och förtryck
