Hur kan vi hjälpa de bortförda barnen?

Sedan den 1 juli 2020 finns det möjlighet att fatta beslut om utreseförbud i de fall det finns en påtaglig risk för att ett barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att utsättas för barnäktenskap eller könsstympning. Ett meddelat utreseförbud innebär att barnet inte får lämna Sverige samt möjliggör ett beslagtagande av barnets pass samt återkallelse av passansökan. Det är dock endast vid risk för barnäktenskap eller könsstympning som ett utreseförbud kan aktualiseras, andra hedersrelaterade bortföranden faller således utanför bestämmelsens tillämpningsområde.

• Regeringen bör ge lämplig nationell myndighet att ta fram en nationell handlingsplan med åtgärder för att skydda och hjälpa barn och unga som riskerar att föras utomlands mot sin vilja. I de fall en Hedersombudsman inrättas, ska denna myndighet få det ansvaret.
  
  
• GAPF anser att följande justeringar bör göras rörande regleringen gällande utreseförbudet: 
  
  
  • Utvidga utreseförbudet så att det omfattar alla former av hedersrelaterade bortföranden, exempelvis bestraffnings- och uppfostringsresor, omvändelseförsök av hbtqi-personer eller bortföranden som sker i syfte att utsätta flickor för oskuldskontroller, oskuldsintyg eller oskuldsoperationer.
    
    
  • Ändra rekvisitet ”påtaglig risk” till ”risk” i utreseförbudet.
    Nuvarande uppställda risknivå är inte tillräckligt avvägt och har inneburit en för snäv tillämpning av utreseförbudet, då utreseförbud endast kan meddelas i de fall det finns en påtaglig risk för att resan kommer att äga rum och om det finns en påtaglig risk för att den potentiella skadan sker (dvs barnäktenskap eller könsstympning enligt utreseförbudets nuvarande ordalydelse). För att stärka skyddet för barn som riskerar att bli bortförda bör det således räcka med att det finns en ”risk” för att barnet kommer att föras utomlands och utsättas för den skada som befaras.
    
    
  • Utreseförbudet bör utvidgas till att omfatta unga vuxna upp till 21 år. I fall som rör hedersrelaterat våld och förtryck utgör målgruppen unga vuxna en särskilt sårbar grupp. Unga vuxna har många gånger samma behov som en minderårig och bör därför ha rätt till samma skydd som minderåriga. Det beror bland annat på att dessa individers uppväxt präglats av kollektivets intressen. Konsekvensen av detta blir att individen inte kan fatta självständiga beslut, varken innan eller efter myndighetsålder. Dessa individer har istället fått acceptera vad familjen och släkten anser är bäst, utan att hänsyn tagits till vilka konsekvenser det får för den enskilde.
    
    
  • Gör det möjligt att beslagta alla former av resehandlingar, inklusive utländska resehandlingar, vid ett meddelat utreseförbud.
    
    
• Inför en möjlighet för hedersvåldutsatta att själva ansöka om ett utreseförbud, i de fall personen är rädd att bli bortförd mot sin vilja, oavsett om personen är ett barn eller myndig. En sådan möjlighet bör dock inte införas i LVU, eftersom det är en tvångslagstiftning och endast gäller barn och unga.
  
  
• Säkerställ att myndigheter implementerar utreseförbudet samt inför rutiner och riktlinjer kring hur de ska hantera ärenden rörande bortföranden. Socialtjänstens arbete med hot-, risk- och skyddsbedömningar måste utvecklas och förbättras. Ett utreseförbud ska som huvudregel alltid förenas med LVU-placering (1–3 §§ LVU), umgängesbegränsningar och hemlighållande av vistelseort (14 § LVU). Hedersutsatta ska inte bo kvar hos sina hedersförtryckande föräldrar eller anhöriga som utövar HRV.
  
  
• Inför krav på att socialtjänsten alltid ska utreda samtliga syskons behov av stöd- och skyddsinsatser i de fall ett av syskonen är aktuell för ett utreseförbud. Finns det misstanke om att ett barn kommer att utsättas för ett hedersrelaterat bortförande så utgör det även en signal på att syskonen även kan vara i riskzonen.
  
  
• Genomför en landsomfattande kunskapshöjande insats om utreseförbudet i samtliga kommuner.
  
  
• Stärk enheten för konsulära och civilrättsliga ärenden vid Utrikesdepartementet (UD KC) som hanterar frågor rörande bortförda barn. UD KC har idag det särskilda ansvaret för att stödja nödställda personer utomlands i en hedersrelaterad kontext, med ett särskilt fokus på barn- och tvångsäktenskap, som inom utrikesförvaltningen hanteras inom kategorin familje-konfliktärenden. Deras arbete är viktigt men inte tillräckligt. Enheten måste få ett tydligare samordningsuppdrag gällande hedersrelaterade bortföranden, där fastställa handlingsplaner och rutiner måste tas fram som implementeras hos samtliga svenska ambassader och konsulat. Sverige bör, som Norge redan har gjort, inrätta ett antal koordinatorer på de ambassader som är belägna i de länder dit barn oftast blir bortförda till som får i ansvar att samordna insatserna för att få hem barnet/ungdomen. Dessa koordinatorer ska ha särskilda kunskaper om HRV, inklusive problematiken kring hedersrelaterade bortföranden. 
  
  
• Inför en prövning av föräldrars ansökan om att skriva ut barn från Sverige. Enligt nuvarande regelverk sker ingen form av prövning av huruvida föräldrars ansökan gällande att skriva ut barnet från Sverige är förenligt med barnets bästa. Det enda som krävs är att båda vårdnadshavarna samtycker till flytten utomlands, vilket görs via en flyttanmälan till Skatteverket. Detta tillvägagångssätt utnyttjas av hedersförtryckande vårdnadshavare för att försvåra för svenska myndigheters inblandning i samband med att barnet förs utomlands.
  
  
• Tydliggör i svensk lagstiftning att bortföranden aldrig kan få till följd att barn omfattas av undantaget från skolplikten. Enligt 7 kap. 2 § 2 st. skollagen (2020:800) gäller inte skolplikten barn som varaktigt vistas utomlands eller vars förhållanden är sådana att det uppenbarligen inte kan begäras att barnet ska gå i skolan.
  
  
• Stärk skyddet för barns medborgarskap.
  En ansökan om upphävande av barns svenska medborgarskap ska alltid prövas utifrån principen om barnets bästa. Det krävs då en noga utredning över barnets levnadssituation och risken för att barnet far illa i de fall barnet förlorar sitt svenska medborgarskap. Barns medborgarskap får inte upphävas i de fall barnet riskerar att fara illa.
  
  
• Inför ett nationellt inrapporteringssystem för bortföranden/ofrivilliga utlandsvistelser av barn. Kommuner bör även åläggas ansvar att inventera antalet barn som förts bort och som riskerar att föras utomlands inom kommunen.
  
  
• Säkerställ att nuvarande reglering av indragning av förmåner vid utlandsvistelse efterlevs. Detta inkluderar bosättningsbaserade förmåner såsom barnbidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning enligt socialförsäkringsbalken (2010:110) samt ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453). Föräldrar som medverkar till att barn förs utomlands och/eller som motarbetar att barnen återförs till Sverige ska inte få behålla skattefinansierade förmåner. Därför behöver vi säkerställa att regleringen av indragning av dessa förmåner förverkligas.
  
  
• Säkerställ att lagen (2008:206) om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemet efterlevs.
  Indragning av välfärdsbidrag utgör en viktig påtryckningssanktion i arbetet att få tillbaka bortförda personer till Sverige. Alla myndigheter som lyder under denna lag ska i de fall det finns anledning att anta att en ekonomisk förmån eller ett ekonomiskt stöd har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp, underrätta den myndighet eller organisation som har fattat beslutet. Denna underrättelseskyldighet måste även utvidgas till att omfatta regioner vars verksamheter, såsom barnavårdscentraler och barntandvården, många gånger är de som först får kännedom om bortförda barn.
  
  
• Inför ett stödpaket för hedersutsatta barn, unga och vuxna som återvänder till Sverige efter ett bortförande. När bortförda personer återvänder till Sverige är de i stort behov av långsiktigt skydd och stöd. Idag råder stora brister i stödet till bortförda personer. Detta stöd brister även när den utsatte återvänder till Sverige, inte minst gällande det långsiktiga stödet – vilket bland annat Jämställdhetsmyndigheten påtalar.
  
  Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen Östergötland har tagit fram en myndighetsgemensam vägledning som riktar sig till personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, skolväsendet samt polisen. Denna vägledning lyfter bland annat vikten av långsiktiga stöd- och skyddsinsatser till hedersutsatta. Däremot saknas konkreta verktyg för hur samverkan ska ske och vem som ska göra vad, då vägledningen endast beskriver hur man kan agera för att ge en hedersutsatt ett långsiktigt stöd. GAPF menar att det måste finnas konkreta stödpaket till hedersutsatta som återvänder till Sverige. Bland annat ska följande delar inkluderas i stödpaketet:
  
  1) säkert mottagande av polis på flygplatsen,
  
  2) trygghetsstämplade skyddade boenden som den utsatte kan bo på under en längre tid,
  
  3) psykosocialt stöd och medicinska insatser, och
  
  4) en reglerad uppföljning och analys över den utsattes fortsatta stöd- och skyddsbehov.
  
  En centraliserad myndighet med expertkunskaper om HRV, förslagsvis Barnombudsmannen om en sådan myndighet inrättas, bör ta fram stödpaketet, samt samordna stödet till den utsatte.