Blogginlägg

Leila på en stol, med ryggen vänd mot kameran

"Leila" blev offer för hedersnormer redan som barn

Hedersrelaterat våld och förtryck drabbar både flickor och kvinnor som pojkar och män. Men den mest utsatta gruppen är flickor. De har också kyskhets- och oskuldskrav på sig. Därför  utsätts de oftare för strikt kontroll och begränsningar. En av dessa flickor är Leila, som beskriver sin barndom som fruktansvärd.

Detta är hennes berättelse:

“Jag växte upp i en vanlig familj med två föräldrar. Båda har jobb och bor i ett svenskt område. När jag var barn så såg det ut som att levde ett vanligt liv. Skillnaden var väl att jag var ganska olycklig som barn. Men när jag ser tillbaka på min barndom så tycker jag den är fruktansvärd.

Från jag fyllde 8, 9 och 10 år blev jag alltmer begränsad. Jag fick inte umgås med killar. Jag fick inte använda tampong för att det skulle ta min oskuld. Jag fick inte skratta för högt. Jag fick inte vara och fika med vänner efter skolan. Det blev bara värre och värre ju äldre jag blev. Till slut fick jag inte gå ut överhuvudtaget, förutom att gå till skolan.
Skolan betydde allt för mig. Att komma dit var en fristad. Jag slapp kränkningar. Jag växte upp i ett svenskt område och såg att det gick att ha ett annat liv. Då sa jag emot, men möttes av mycket motstånd med psykisk och fysisk misshandel.

Leila valde att lämna hedersförtrycket 

Jag bestämde mig att lämna familjen när jag var 16 år. Då hade jag en pojkvän och det var det största sveket jag kunde göra mot min familj. Så jag bestämde mig för att lämna. Jag kontaktade ungdomsmottagningen och förklarade att jag skaffat pojkvän och att mina föräldrar inte vill längre ville ha mig som dotter. Därför vågade jag inte gå tillbaka.
Ungdomsmottagningen tog mig till socialtjänsten. Där träffade jag en dam som direkt behandlade mig som ett ”problembarn”. Hon sa att jag lika gärna kunde ha hittat på allt det här bara för att jag är sur på mina föräldrar. Men jag förklarade hur det var. Då ringde socialen mina föräldrar och berättade att jag var hos dem och nu skulle bli placerad i ett jourhem.
Jag bodde i jourhemmet i ett år, men syftet med ett jourhem är att man bara ska bo där i tre månader. Det blev förlängt eftersom jourhemmets uppgift var att förena mig med mina föräldrar. Det tog väldigt lång tid för dem att inse att det inte gick. Friheten som vuxen kom inte förrän jag fyllde 18 år. Det var då jag slapp mina föräldrars kontroll.
Mina föräldrar fortsatte att kontrollera mig även när jag var i socialtjänstens händer. De lät min mamma fortsätta bestämma vilka tider jag fick vara ute via socialtjänsten. De lät min mamma styra och se till att jag inte träffade killar. Istället skulle min jourmamma se till att det inte hände. Socialtjänsten samarbetade med mina föräldrar för att värna om deras rättigheter, istället för att värna om mina rättigheter.

Där känner jag mig sviken.”

Lyssna på Leilas berättelse

Leila är långt ifrån ensam om sin upplevelse. Hon är en av tusentals ungdomar som vuxit upp med hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige. Varje år arbetar GAPF med stödinsatser och förebyggande utbildningar för att öka kunskapen om hedersnormer och hur de påverkar de som är utsatta. 

Stötta oss i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck genom att bli medlem i GAPF

Dela inlägget i dina sociala medier

Share on facebook
Facebook
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn

Fler blogginlägg