Blogginlägg

Fadimes tal - lektion 5 av 10

Hederskulturen gör bröder till systrars bödlar

Devin Rexvid analyserar Fadime Şahindals tal i riksdagen. Ett modigt och klokt tal, som gav oss många lärdomar då och för framtiden. Du kan läsa hela Fadimes tal på Aftonbladet, och lyssna på delar av talet i videon längst ner på denna sidan.

Hederskulturen är en sonprefererande kultur.

Söners födelse firas ceremoniellt. Mödrar kan lyfta sina gossebarn och besjunga deras snoppar. Döttrarnas födelse är förknippad med tystnad, sura miner och djupa suckar. De är bördor. Det är inte ovanligt att föräldrar utan en son men med en stor skara döttrar svarar att de inte har några riktiga barn när någon frågar dem hur många barn de har.
Den ena dottern efter den andra födds i hopp om att äntligen få ett riktigt barn dvs. en son. Sönerna ses som ryggraden i systemet. Dottern är inget att räkna med. Hon kommer förr eller senare att giftas bort och blir piga i makens familj under svärmoderns vakande ögon och befallande röst.
Hon kan däremot krossa faderns, broderns och alla andra manliga släktingar heder. Det räcker med flört, med en hälsning, ett telefonsamtal, ett sms på en grannpojke, på en främmande man, med ett plagg som ”avslöjar” någon av hennes ”kvinnliga former” eller några decimeter av hennes hud, för att utsätta henne för hot, förnedring och våld, ja även dödligt våld.

Hon är männens egendom, precis som boskap och fast eller rörlig egendom.

Som ett pakistanskt talesätt lyder utgör trion; zar, zan och zamin. Zar står för pengar, zan för kvinnor och zamin för mark. Dessa är de tre källorna till fördärv och kaos. Därför måste de tämjas. Att hålla döttrarna i familjen i schack är, som Fadime uttrycker det i citatet nedan, ett ansvar som läggs på brödernas axlar.

– Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.

Hederskulturen förvandlar sålunda karaktären på relationen mellan syskonen.

Från en varm, respekt- och kärleksfull relation till en maktfylld och auktoritär relation, där bröderna blir förövare i relation till systrarna. Å ena sidan ska brodern hålla alla utomstående män, som kan göra sexuella anspråk på systern, på betryggande avstånd. Han måste visa för fadern att han är kapabel att sköta sin uppgift. Å andra sidan är han rädd för att fadern och utomstående ska genomskåda hans rädsla eller ambivalens.
Han lär sig att systerns kropp och sexualitet är det ständiga hotet mot familjens heder medan hans manlighet och mod är garanten för densamma. Han lär sig att systerns kropp är farlig, en källa till kontamination och vanheder. Han lär sig också att han äger sin kropp men också besitter systerns kropp. Om någon annan än hennes make rör vid hennes kropp känner brodern sig penetrerad, symboliskt våldtagen och feminiserad.

Det är något av det värsta som kan drabba en ung man i hederskulturen.

Han måste därför reagera kraftfullt på den vanheder som systern anses dra över familjen för att bevisa för fadern och andra män i släkten att han axlar sitt ansvar. Tanken är inte bara att de yngre ska rädda de äldre männen från långa fängelsestraff när de tar på sig skulden för ett hedersbrott. Det också finns ett socialiseringsinslag i det.
Genom att ta på sig ansvaret för ett hedersbrott kan de få erkännande från kollektivet att de är måna om familjens heder: Han offrar några år av sitt liv för att sitta i fängelse för att på sikt bli familjeledare- och överhuvud.
Hederskulturen kväser allt som heter respekt, kärlek och lycka.
Devin Rexvid Universitetslektor och forskare inom hedersrelaterat våld och förtryck vid Stockholms Universitet

Lyssna på Fadimes tal i riksdagen

Dela inlägget i dina sociala medier

Facebook
Twitter
LinkedIn

Fler blogginlägg